Ena er nu!

Igår kom Socialdemokraternas svar på regeringens vårbudget, i och med att de lade fram sitt motförslag, den så kallade skuggbudgeten. Även de andra oppositionspartierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lade fram sina budgetalternativ. Det var slående hur mycket som skilde i vissa frågor. Jag tror dock att skillnaderna inte behöver vara så stora om man bara satsar på att komma överens. Man måste kunna kompromissa så länge priset inte blir för högt - och det tycker inte jag det behöver bli. Att man kan samarbeta visade man under förra regeringen, så nu handlar det bara om det finns en vilja hos partierna att våga satsa på att arbeta ihop. Alliansen har visat att det är viktigt att kunna visa upp ett gemensamt alternativ inför väljarna, och jag tror därför att skulle vara bra om samarbetet på vänsterkanten skulle kunna påbörjas så snart som möjligt. Därför vill jag uppmana alla partiledarna att träffas och redan nu intensifiera arbetet med hitta gemensamma lösningar i olika frågor. Även om det är långt kvar tills nästa val så tror jag det är bra att satsa på detta redan nu så att lösningar på de svåraste motsättningarna hinner mogna fram och får ett brett stöd inom partierna, vilket jag tror är nödvändigt för ett långsiktigt gemensamt arbete.

Att klaga eller inte klaga - det är frågan...

Jag hörde en kommentar på radion idag som väckte en tanke hos mig. Det var en spinning-instruktör på ett gym som sade följande:

"Säger man ingenting så är folk nöjda - så tråkiga är vi svenskar..."

Alltså vad hon menade med det var att så länge deltagarna i spinningen inte säger att träningspasset var dåligt, så är de nöjda. Efter att hon sagt det så kom en liten suck.

Stämmer detta? Är vi svenskar bättre på att klaga än att uppmuntra? Om det är så, så är det ganska osunt tycker jag. Det borde ligga oss närmare till hands att uppmuntra än att klaga. Relevanta klagomål är förstås berättigade, men uppmuntran till goda prestationer och gott beteende - det är något vi behöver ännu mer. Jag tror vårt samhälle törstar efter det. Mycket! I Hebreerbrevet i bibeln står det att vi skall uppmuntra varandra. Låt oss göra det allt mer och allt oftare!

Varning för jäv!

Jag hörde att Fredrik Reinfeldt försvarade Carl Bildt i riksdagens konstitutionsutskott i dag. Detta måste han förstås göra om det skall finnas någon framtid för utrikesministern. Frågan som diskuteras är om Bildt har varit jävig i hanteringen av frågan om ryska gasledningar i Östersjön. Jag tycker fallet är mycket svårbedömt, men anser att frågan kring jäv i sig är principiellt mycket intressant och viktig. Då folkvalda har specifika intressen i ett område som berör en fråga skall beslutas eller beredas, då skall man inte delta. Var gränsen går, det är inte alltid så lätt att veta. Men då det finns en risk för att en jävsituation håller på att segla upp - då gäller det att noggrannt undersöka vilket som är bästa sättet att hantera ärendet. Här gäller det att vara vis! Det handlar om demokrati - folkmakt. Inte den enskildes makt att gynna sig själv.

Är den ekonomiska politik ansvarsfull?

Alliansregeringen lagt fram sin första vårbudget. Jag har tyvärr inte hunnit sätta in mig särskilt mycket i de olika förslagen, men jag har med intresse följt den efterflöjande diskussionen. Kritiken har bl.a. handlat om de orättvisa fördelningseffekterna, men det jag främst har noterat är kritiken mot att regeringen "gasar för mycket" i en högkonjunktur och att vissa skattesänkningar inte är finansierade. Det verkar tydligt att regeringen vill förverkliga sina olika vallöften så snart som möjligt. Mats Knutsson på SVT:s Aktuellt hävdade att utgifterna ofta springer iväg för koalitionsregeringar. Detta är inget gott tecken. Jag trodde aldrig att den borgerliga alliansen skulle kunna hota det som brukar kallas för "de sunda, svenska statsfinanserna", och jag tror fortfarande inte att det behöver vara någon större fara på taket. Men om regeringen fortsätter att lägga sådana här offensiva budgeter, med både investeringar och stora skattesänkningar, så blir det ohållbårt i längden. Under Persson hade Sverige en mycket ansvarsfull ekonomisk politik. Tyvärr verkar alliansregeringens vårbudget utgöra ett litet hot mot den här ansvarstagande inställningen. Låt oss hoppas att konsekvenserna inte blir alltför allvarliga.

Förmån att vara tung

Annandag påsk. Efter tre dagars påskfirande så känns denna dag något avslagen. Jag visste inte ens om vad denna dag kallas på engelska , så jag slog upp det. Svart löd Easter Monday. Vad finns den till för? Själv har jag aldrig haft någon speciell tanke med denna dag, till skillnad från de övriga påskdagarna. Så idag blir det mest vila och kakätande - två saker som jag gillar väldigt mycket.

Påsken har betytt mycket för mig i år. Vi var igår på gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Niklas Piensoho predikade om hur otroligt stort det var när Jesus uppstod från det döda - och vad det betyder än idag. Han talade även om att vi kan få del av Guds härlighet. Detta sistnämnda ord används inte så ofta och har för mig länge varit ganska svårförsteligt. Genom predikan fick jag större förståelse för att Guds härlighet handlar om att ge oss större "tyngd" i livet - alltså att vi får en trygghet inom oss som är omfattande, som ger oss fäste i livet och som gör att vi inte flyger omkring som en fjäder i vinden.

Så fantastiskt det är att vara kristen!

En mänsklig statsminister

Så har SVT till slut visat sina dokumentärer om Göran Perssons tid som statsminister. Visst hade jag räknat med att de skulle få stort intresse, men jag hade aldrig kunnat räkna med att det skulle bli så här stor uppståndelse. SVT:s Agenda valde till och med att tillägna hela sitt program i söndags till dessa TV-program! Dokumentärerna har kritiserats för att vara dåligt klippta, ha tveksamma urval och ha dåliga kameravinklar m.m. Den här kritiken tycker jag är ganska överdriven. Eric Fichtelius och hans medarbetare tycker jag har gjort ett mycket bra jobb.

Många verkar ha irriterats på Göran Perssons uttalanden om olika personer, där han framstår som den något buffliga person som media ofta beskrivit honom som. Och visst tycker även jag att han borde ha hållit för sig själv flera av de omdömen som han uttryckte. Men jag känner mig ändå inte särskilt upprörd över dessa. Jag tror i stället att de allra flesta människor säger sådana här kommentarer om olika personer privat. Att Persson fäller sådana här yttranden känns därför faktiskt inte så överraskande. Snarare ärligt och öppenhjärtligt. Person sade även många positiva saker om människor, vilka tyvärr inte alls fått lika stor uppmärksamhet. För tyvärr är det ju så att folk har lättare att minnas det negativa än det positiva. Det viktigaste för mig är trots allt ändå att personomdömena inte inte utgör huvuddelen av dokumentärserien, utan att de stora händelserna i svensk politik i stället står i centrum. För så är det ju faktiskt, men det märks inte i den efterföljande diskussionen där uppmärksamheten i stort sett enbart hamnat på dessa uttalanden som därför fått alldeles för stora proportioner.

Mitt starkaste intryck av dokumentärerna är att de målar upp en bild av en ganska mänsklig statsminister. Göran Persson visar att han blir sårad av hårda ord som människor säger om honom, han känner sig ensam ibland, han misslyckas men kommer igen, han har problem med privatlivet men finner sedan lyckan m.m. På det här viset är han precis som vem som helst annars i Sverige. Att Persson säger vissa kritiska saker om människor och att han är lite egocentrerad är ju visserligen inte så positivt, men för mig förstärker det snarare intrycket av hans mänsklighet. Vi alla har ju våra förtjänster och våra brister - även Göran Persson. Jag känner själv även igen mig i hans raka kommunikation, vilket ibland kan uppfattas lite stötande, utan att det var tänkt så från början. Det är lätt att missförstås. Efter att ha sett dokumentärerna så har jag fått större förståelse för denne man och jag kan relatera till honom på ett bättre sätt än tidigare.

Kan Mona Sahlin lyckas?

Hur skall det gå för Mona Sahlin som partiledare för socialdemokraterna? Detta är en stor frågan inför Sveriges framtid, eftersom detta parti så länge dominerat svensk politik. Om Mona blir en framgångsrik partiledare tror jag det blir svårt för alliansen att vinna valet 2010, oavsett hur väl de lyckas själva med sin egen politik. Men om hon gör en medioker eller svag insats så har borgarna ganska goda chanser att fortsätta regera efter nästa val, vilket kommer ge dem ganska goda möjliheter att tvätta bort Sverige som ett "socialdemokratiskt" land. Det är ju visserligen inte så att det enbart är en partiledare som styr hur nästa val kommer att gå. Men eftersom det är socialdemokraternas partiledare som det handlar om, så blir det ändå oerhört betydelsefullt eftersom detta parti har spelat en sådan central roll i Sveriges politik. Därför innehar deras ledare en väldigt central position.

Så hur kommer det att gå? Det är förstås omöjligt att säga i det här stadiet. Hon fick ju mycket beröm för hennes inledande tal som hon höll igår, även om det inte engagerade mig särskilt mycket. För att Mona Sahlin skall lyckas tror jag tre faktorer är viktiga:

1) Makeover. Då Fredrik Reinfeldt blev partiledare för Moderaterna så omdanade han delvis partiets politik, satsade på en ny ledarstil och började helt enkelt om på en ny kula. Mona skulle behöva göra något liknande för sin egen del: tvätta bort sina tidigare misslyckanden, alltifrån Toblerone-skandalen till olyckliga uttalanden som idrottsminister. Men också för partiets del och fräsha upp socialdemokraternas politik. Alltså göra en makeover.

2) Laget. Mona Sahlin tror jag får det svårt att klara av att göra hela jobbet själv. Hon är därför väldigt beroende av vilka lagkamrater som hon väljer. Det skule vara bra om dessa team-medlemmarna fick ganska framträdande platser, eftersom jag tror att det skulle tilltala väljarna genom att det visar på en ny ledarstil. En bra början såg vi igår när Margot välkomnades tillbaka på hemmaplan. Detta räcker dock absolut inte. Det behövs fler duktiga, gärna ganska unga, engagerande människor. Kanske har Pär Nuder en chans att få vara med som finansministerkandidat, kanske kan även Thomas Östros och f.d. justitieministern få framträdande positioner. Antagligen kommer Wanja Lundby Wedin och Karin Jämtin inneha viktiga roller i detta. Men i övrigt behövs det nya människor - och som sagt gärna yngre - sådana som vi inte sett förrut så mycket.

3) Samarbetet. Hur bra Mona Sahlin än må vara så går det inte att bli helt framgångsrik om hon inte hittar andra partier att samarbeta med, vilka tillsammans med Socialdemokraterna kan utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ för väljarna. Som läget ser ut nu så lär det bli V och Mp som hon måste ty sig till. Och visst kan det gå att samarbeta med dessa partier - se bara på Norge. Men det kräver nog ganska skickligt arbete med eventuellt något oortodoxa lösningar. Detta eftersom skiljelinjerna, inte minst i utrikespolitiska frågor, är ganska stora. Kan Mona lösa detta? Det beror ju mycket på de andra partierna förstås, men jag tror nog att det skulle kunna gå vägen. Det kommer nog att ta tid innan detta är i hamn. Så av den anledningen är det tur att vi har 3,5 år kvar tills nästa val.