En mänsklig statsminister

Så har SVT till slut visat sina dokumentärer om Göran Perssons tid som statsminister. Visst hade jag räknat med att de skulle få stort intresse, men jag hade aldrig kunnat räkna med att det skulle bli så här stor uppståndelse. SVT:s Agenda valde till och med att tillägna hela sitt program i söndags till dessa TV-program! Dokumentärerna har kritiserats för att vara dåligt klippta, ha tveksamma urval och ha dåliga kameravinklar m.m. Den här kritiken tycker jag är ganska överdriven. Eric Fichtelius och hans medarbetare tycker jag har gjort ett mycket bra jobb.

Många verkar ha irriterats på Göran Perssons uttalanden om olika personer, där han framstår som den något buffliga person som media ofta beskrivit honom som. Och visst tycker även jag att han borde ha hållit för sig själv flera av de omdömen som han uttryckte. Men jag känner mig ändå inte särskilt upprörd över dessa. Jag tror i stället att de allra flesta människor säger sådana här kommentarer om olika personer privat. Att Persson fäller sådana här yttranden känns därför faktiskt inte så överraskande. Snarare ärligt och öppenhjärtligt. Person sade även många positiva saker om människor, vilka tyvärr inte alls fått lika stor uppmärksamhet. För tyvärr är det ju så att folk har lättare att minnas det negativa än det positiva. Det viktigaste för mig är trots allt ändå att personomdömena inte inte utgör huvuddelen av dokumentärserien, utan att de stora händelserna i svensk politik i stället står i centrum. För så är det ju faktiskt, men det märks inte i den efterföljande diskussionen där uppmärksamheten i stort sett enbart hamnat på dessa uttalanden som därför fått alldeles för stora proportioner.

Mitt starkaste intryck av dokumentärerna är att de målar upp en bild av en ganska mänsklig statsminister. Göran Persson visar att han blir sårad av hårda ord som människor säger om honom, han känner sig ensam ibland, han misslyckas men kommer igen, han har problem med privatlivet men finner sedan lyckan m.m. På det här viset är han precis som vem som helst annars i Sverige. Att Persson säger vissa kritiska saker om människor och att han är lite egocentrerad är ju visserligen inte så positivt, men för mig förstärker det snarare intrycket av hans mänsklighet. Vi alla har ju våra förtjänster och våra brister - även Göran Persson. Jag känner själv även igen mig i hans raka kommunikation, vilket ibland kan uppfattas lite stötande, utan att det var tänkt så från början. Det är lätt att missförstås. Efter att ha sett dokumentärerna så har jag fått större förståelse för denne man och jag kan relatera till honom på ett bättre sätt än tidigare.