Varar ärlighet längst?

Jag har några ledord i mitt liv. Ett av dem är ärlighet. Jag tror att många av oss längtar efter mer ärlighet. Det gör jag. Jag tror också att alla människor har exempel på tillfällen där ärligheten inte varit ledande. Och när vi drabbas av detta, att t.ex. någon ljuger – visst gör det ont? Visst får man en känsla av irritation – och visst känns hela situationen obehaglig? Dessa känslor drabbade mig när jag såg första delen av Uppdrag Granskning om exportaffären av JAS Gripen till Tjeckien. Man skall ju ta sådana här dokumentärer med en nypa salt – det finns ju trots allt en risk av att de är vinklade o.s.v. Men det verkar ändå ha funnits en hel del oärliga ekonomiska transaktioner inblandade i affären, vilket känns väldigt motbjudande. Så här skall det ju inte gå till! Det är dock inte säkert att alla som var inblandade i det här är särkskilt ”onda” bara för att de medverkat i detta. Ibland skapas det en kultur där vissa omoraliska handlingar accepteras utan närmare eftertanke. Och eftersom alla är med på det så är det ju inte säkert att man reflekterar så mycket över det innan det är för sent.

Jag är inte säker på att så var fallet här, men det får mig i alla fall att ställa mig frågan om det är något område i mitt liv där jag skulle behöva vara mer ärlig. Mer öppen. Det är inte alltid så lätt att stå rakryggad och hela tiden säga sanningen. Känslor av att skämmas, egenintresset, rädsla för vad andra skall tycka, stolthet m.m. gör att det kan vara svårt. Och ibland kan ärligheten göra ont. Det finns en risk att man sårar någon genom sin ärlighet, vilket gör att man gärna drar sig för att tala ut. Men det är oerhört viktigt att vi gör det. Och att vi gör det med kärlek, nåd och omsorg om varandra – så att vi bygger upp varandra, så att ärligheten får göra oss ännu mera fria. För visst är det skönt att vara ärlig – även om det samtidigt kan vara en obekväm handling att rannsaka sig själv och att tala fritt.

Att vara original - tillsammans!

Då jag idag tittade ut genom fönstret kunde jag njuta av det vackra vinterlandskapet som skapats av snön. Det är så oerhört vackert! Jag lade märke till fåglarna som susar förbi i luften. Där ser man en del som flyger omkring själva, medan andra flyger i flock. Är det så med oss människor också – en del känner trygghet att vandra sin egen väg själv, medan andra gillar att tillhöra en grupp? Jag tror nog att alla människor behöver båda två - både grupptillhörighet, men också följa sin egen personliga längtan. Detta märker vi även i bibeln, där detta berättas och beskrivs på många olika sätt, vid olika tillfällen. Ett exempel är församlingen, som beskrivs som en kropp där alla delar behövs, men samtidigt som alla delar har egna personliga funktioner. Jag tänker också på Jesu lärjungar som helt tydligt delade livet med varandra tillsammans, samtidigt som var och en hade sin egen personliga uppgift.

Jag tror att vi behöver uppmuntra varandra att leva nära ihop i gemenskap, samtidigt som varje människa skall få vara och utvecklas som det original som hon/han är skapad till. Att se på sig själv på det här sättet har givit mig oerhört mycket i mitt liv. Jag tror att man hela livet kan fortsätta att utveckla dessa två dimensioner. Båda behövs.

Uppdrag: Världen

Mission. Detta spännande ämne handlade dagens gudstjänst om. Fantastiskt bra! Vi fick höra om arbete som pågår runt om i världen - Bangladesh, Brasilien, Afganistan, Sudan, Ryssland, Japan, Centralafrikanska Republiken m.m. Så vad handlar mission om? Ja, ursprunget finns i Jesu ord om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Inom detta innefattas även mycket annat, så som sjukvård, utbildning, utveckling. På gudstjänsten berättade en person om arbete i afrikanska länder som handlade om ledarutbildning till arbete i församling och samhälle, sprida budskapet om Jesus till muslimer, och arbete för att hejda spridningen av HIV/AIDS. Allt hör ihop. Att sprida de goda nyheterna om Jesus handlar om att hjälpa varandra på alla sätt - ande, kropp och själ. Och detta är något som vi kan ta till oss oavsett var i världen vi än är verksamma. Förändra. Förbättra. Stärka. Hjälpa. Stödja. Berätta. Dela med. Mission är spännande, eller hur?

Att bli befriad!

Den uppmärksamme har märkt att jag inte skrivit något om förra söndagens gudstjänst. Innebär det att jag inte var i kyrkan? Icke. Visst var jag på gudstjänst, denna gång i Pingskyrkan i Finnspång. Första besöket i denna församling. Predikan handlade om synd och nåd - två mycket centrala begrepp inom den kristna tron. Man märker ibland att dessa ord florerar i andra sammanhang i det svenska samhället, vilket kanske är ett resultat av vårt kristna arv? T.ex. talas det om "syndigt" god choklad, eller att låta "nåd gå före rätt".

Just ordet synd verkar ha en oerhörd sprängkraft. Människor kan ofta känna sig väldigt nedtryckta av det - alltså att man känner sig dålig och anklagad. Visst är det så att vi alla gör felaktiga saker och begår misstag. Det vet vi ju om. Det är jag den första att erkänna. Men enligt den kristna tron är synden inte det viktigaste, utan nåden. Det innebär att man kan få förlåtelse från Gud för sina fel (synder) och istället ta emot Guds nåd som innebär att Gud älskar mig som jag är. För mig känns detta som en stor befrielse som skapar en varm frid inom mig. Välkommen att ta emot!

På jakt efter sanningen

Nu skall katastrofkommissionen återigen granska den f.d. regeringens hantering av Tsunamikatastrofen. Kanske kan man denna gång komma ännu närmare sanningen. Detta vore förstås bra. Jag tycker ändå framför allt synd om de inblandade.

Jag tycker synd om Tsunami-svenskarna deras anhöriga, att de skall behöva gå igenom det här igen. Vore det inte bättre att försöka lämna det och gå vidare, att förlåta och försonas med vad som hänt? Detta kan visserligen vara svårt att uttala sig om för någon som inte har drabbats, men jag kan ändå tänka mig att situationen måste vara väldigt jobbig för dem.

Jag tycker synd om Lars Danielsson. Oavsett om han har ljugit så tycker inte jag att han skall behöva utstå en sådan här mobbing. Han hängs ut i media som satsar på att göra honom till syndabock. Han ignoreras inom UD och får inga arbetsuppgifter av Carl Bildt. Katastrofkommissionen kritiserade ju främst f.d. statsminister Göran Persson, och UD – men alltså inte Lars Danielsson. Därför är det orättvist att straffa honom på detta sätt. Särskilt när flera anklagelser helt verkar sakna grund – t.ex. florerar vissa konspirationsteorier att Danielsson ljuger för att skydda någon annan, eller att han var hos en älskarinna natten innan Tsunamin inträffade. Sådana här spekulationer leder ingen vart och det mest tragiska är att även hela hans familj drabbas.

Jag tycker även synd om regeringen, som verkar vilja utnyttja den inträffade händelsen i eget syfte för att bestraffa det tidigare regerande partiet socialdemokraterna. Mycket tragiskt. Att använda en sådan här sorglig och fruktansvärd händelse till att vinna politiska poäng är ju väldigt osmakligt.

Självklart är det bra om så mycket som möjligt kommer fram i ljuset, och att man kommer så nära sanningen som möjligt. Men till vilket pris? Kan man gå hur långt som helst för att hitta sanningen? Var går gränsen för vad man är beredd att betala?

Som kristen är det väldigt skönt att veta att allting till sist ändå kommer att komma fram. Jesus säger: ”Det finns ingenting dolt som inte skall bli synligt och ingenting undangömt som inte skall bli känt”

Snöäventyr

Dagens cykeläventyr innehöll ganska många sladdar i snön. Det har snöat i Uppsala och vägarna är delvis något svårframkomliga. Ändå försöker jag cykla där det är möjligt, vilket oftast går bra. Idag var jag dock något övermodig, genom att jag trodde jag kunde cykla över en liten snövall. Detta gick inte alls, utan jag körde fast. Högmod går före fall. Ytterligare en erfarenhet rikare.

Två andra överaskande episoder inträffade under cyklingen. Dels mötte jag en övningskörande person som gjorde en sväng som är helt omöjlig. Det tar för lång tid att beräta hela situationen, men det hela såg mycket komiskt ut. Dessutom fick hon motorstopp under sin körning, vilket säkert gjorde henne ganska nervös. Det andra händelsen var att jag blev attackerad av snöbollar. Förövarna gömde sig så jag såg inte vilka de var. Som tur var missade alla snöbollar sitt mål, så jag kom undan utan någon extra snö på mig. Jag funderade dock ett tag på att ställa cykeln och börja kasta tillbaks - som en kul grej. Men då jag inte visste hur stort mitt motstånd var, och eftersom jag var på väg till en kompis för att äta lunch, så valde jag bort detta, annars ganska roliga, alternativ.

Inspiration - i både stort och smått

Idag var David Cameron, ledare för det Konservativa partiet ”Tory” i England, på besök i Sverige. Målet med resan var bl.a. att träffa statsminister Reinfeldt och lära sig hur han gick till väga för att vinna valet 2006. Cameron är nämligen väldigt sugen på att besegra det regerande Labour-partiet i nästa engelska val, som troligtvis kommer hållas 2009. Som ett led i detta arbete försöker han hämta inspiration från sin svenske ideologiske broder som alltså har lyckats med det han vill göra – vinna val!

Utan att fokusera på besökets alla detaljer, så tror jag det kan vara mycket betydelsefullt att hämta inspiration på ett sånt här sätt. Det behöver nog alla människor för att orka fortsätta att sträva efter att uppnå sina mål. Två personer som inspirerar mig väldigt mycket är Olof Palme och Tony Blair. Visst kan många olika saker sägas om dessa två politiker, men det som jag ser upp till hos dem är deras förmåga att kommunicera engagemang till människor, samt deras mod att säga vad de tycker i olika frågor. Dessa aspekter kännetecknar många stora ledare, och är drag som man också kan hitta hos Jesus. Han inspirerade människor, och han sade verkligen sitt hjärtas mening. Att göra det är så oerhört viktigt!

I mitt liv får jag även mycket inspiration genom att umgås, samtala och be ihop med andra kristna bröder och systrar. Genom deras relation till Jesus så märks hur Gud verkar genom dem, och hur Guds kärlek och omsorg skiner i deras liv. Även om många av dem inte har fått lika stor uppmärksamhet som Olof Palme och Tony Blair, så kan deras liv i all ödmjukhet leda till många stordåd och oerhört mycket gott. Att arbeta i det lilla är minst lika viktigt (om inte viktigare!?) som att arbeta i det stora.

En chokladhistoria

Denna berättelse läste jag för ett tag sedan i Göteborgs-Posten:

"Sommaren 1961 stal en ung norrman några chokladbitar på en festplats i Farsund på Sörlandet. Chokladen knaprade han snabbt i sig, men sedan dess har samvetet gnagt och inte lämnat mannen någon ro. Efter att ha blivit frälst har han nu bestmät sig för att göra upp med gamla ungdomssynder. Följaktligen fick Farsunds kommun häromdagen ett brev med en hundralapp som betalning för stöldgodiset."

Vilken fin historia, eller hur? Det som jag tycker är mest fascinerande med berättelsen är att den här mannen tog itu med sina gamla felsteg i samband med att han blev frälst. Visst är det så att relationen till Jesus, ny eller gammal, kan förändra mycket i varje människas liv. Att våga släppa taget om våra liv och låta Honom styra - det tror jag kan leda till mycket gott.

Till facktes försvar

Jag förstår inte. Det har uppkommit en stark protest mot fackets blokad mot restaurangen Wild 'n Fresh i Göteborg, eftersom ägaren inte ville skriva under kollektivavtal för sina anställda. Många borgerliga tidningar har skrivit väldigt kritiska krönikor om facktes agerande. Man skildrar det som att det starka facket överreagerar mot en liten, hjäplös egenföretagare, vars enda mål är att försöka få sin firma att gå runt.

Man kan se detta ur många synvinklar, men det som retar upp mig mest är att det är så många som tar ställning för restaurangägaren. Visst är hon den svaga i sammanhanget, och visst brukar jag alltid försöka stå upp för de svaga i samhället. Men... här tycker jag läget är något annorlunda. För den här restaurangägaren är ju något märkvärdig. Hon ställer ju helt enkelt inte upp på de regler som gäller för i stort sett hela den resterande delen av det svenska arbetssektorn i Sverige. Kollektivavtal är ju själva grundbulten i svensk arbetsrätt. Kollektivavtalen reglerar många saker och ger t.ex. bra löner och trygga avtal för de anställda, samt tydliga och stabila regler på arbetsmarknaden för arbetsgivaren.

Om då restaurangägaren vägrar ingå detta avtal som omfattar i stort sett alla andra, då förstör ju hon för andra företagare och anställda i Sverige. Solidariteten försvinner. Därför har jag svårt att tycka synd om restauragnägaren som nu har valt att stänga sin verksamhet. Regler finns till för att följas, och bör gälla för alla. Inte bara för dem som väljer att följa reglerna, utan även för dem som äger restauranger i Saluhallen i Göteborg. Annars blir följden orättvisa och kaos i vårt samhälle. Även om fackförbundens agerande kanske är allför storskaligt så måste jag ändå ställa upp till deras försvar. Det är ju facket som verkligen försvarar de svagas rättigheter.

En bilhistoria

Idag när jag var ute och cyklade så stannade en bil så att jag och några gångtrafikanter skulle kunna gå över ett övergångsställe. Bakom den stannande bilen fanns en annan bilist, som plötsligt började tuta kraftigt. Jag kom då att tänka på en berättelse som min kompis berättade för ett tag sedan. Jag skall här försöka återge den utan att glömma bort några viktiga detaljer.

Min kompis är ute och kör bil när en annan bil plötsligt kör ut framför honom. Jag vet inte hur nära krock det var, men kompisen blir i alla fall ganska irriterad av den andra bilistens beteende, och lägger sig således på tutan. Därefter stannar den utkörande bilen och föraren kliver ut. Min kompis går ut för att prata med honom. ”Vem kom höger i den här korsningen?” frågar mannen. Kompisen får sig en tankeställare, funderar ett tag, och säger sedan ”Det gjorde ju du!” ”Just det!” säger mannen. Min kompis utbrister då ”Ja, då får jag be dig om ursäkt!”. Det uppstår därefter en försonande stämning och bägge kan sedan lugnt köra vidare.

Visst är det en trevlig historia?! Och visst är det något som vi kan relatera till i vardagen. Att säga vad man tycker, försöka behålla lugnet, tala ut om det som har inträffat, och vara beredd att man kan ha fel. Det är nog inte så dumt.

Is i magen

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vissa omständigheter kan man inte kontrollera. Ibland hjälper det inte med nogranna förberedelser, man kan ändå inte styra alla händelseutvecklingar. Detta har arrangörerna av alpina VM i Åre fått surt fått erfara. De hårda vindarna, snöfallen och mildvädret - allt i en härlig blandning - har gjort att de inledande tävlingarna i Super G har skjutits upp. Idag hände det igen. Förhoppningsvis skall det vara möjligt att genomföra tävlingarna imorgon. Men detta kan man ju inte garanatera, för vem vet hur vädret kommer vara imorgon?

Uttrycket "is i magen" kan väl beskriva vad som behövs i det här läget (särskilt med tanke på att det handlar om en vintersport). För ibland gäller det bara att ha is i magen och vänta. Detta kan vara svårt för oss i västvärlden som är något av kontroll-freakar där vi vill kunna styra allt, kontrollera allt. Livet är inte sådant. Då jag bodde i Afrika märkte jag att den lokala befolkningen ofta var mer avslappnade än jag var. De hade ett mycket lägre kontrollbehov och hade helt enkelt väldigt mycket is i magen. (Trots värmen...) Även om jag ibland upplevde att befolkningen kanske var något för avslappnade så tror jag ändå att vi har en hel del att lära oss av deras mentalitet. Att vm-tävlingarna inte kan genomföras när man tänkt sig kanske är hela världen?

Bredare berikar

Söderhöjdskyrkan i Stockholm var platsen där jag firade gudstjänst idag. Predikan handlade om vem Jesus är enligt Matteus, Markus och Lukas, som alla tre har tecknat ner var sin skildring av Jesus i Nya Testamentet. Likheterna i berättelserna om Jesus är ganska stora. Det finns dock vissa nyanser, vilket inte är så konstigt eftersom varje människa är unik och uppfattar saker på sitt speciella sätt. För mig blev detta en bild på hur positivt det är att ha varandra. Genom olika människors tankar och erfarenheter kan vi lära oss att se saker ur ett bredare perspektiv. Det berikar och ger livet mer färg.

Hur använder du dina pengar?

Diskussionen kring samarbetet mellan de kristna biståndsorganisationerna och Sida fortsätter. I gårdagens nummer av Dagen skriver flera ledande företrädare för Evangeliska Frikyrkan en debattartikel med innebörden är att samarbetet inte hotar uppdraget att sprida det kristna budskapet. Jag tycker artikeln är jättebra, och den kan läsas i sin helhet på följande websida:

http://www.dagen.se/dagen/ArticlePayed.aspx?isArchive=False&ID=128431

Kärnan i artikeln är följande mening:

"Problemet som vi ser det ligger emellertid inte i Sidaanslagen utan i det faktum att kyrkornas och församlingsmedlemmarnas ekonmiska generositet inte står i paritet med de pengar vi spenderar på överflödig konsumtion."

Och visst är det så. Alla människor har ansvar för de ekomiska medel som de äger. Därför bör varje människa ransaka sig själva och vad man lägger sina pengar på. Detta gäller både fattig som rik, även om rika förstås har ett större ansvar. Detta blir dessutom ännu mer relevant när miljön påverkas av vår konsumtion. Jag skall återkomma kring de fattigas situation och klimathotet i senare blogg-inlägg.

En tyst buss

Jag åker mellan Uppsala och Stockholm. Klockan är 17.00. då resan börjar och folket som sitter på bussen verkar i allmänhet vara väldigt trötta. Även jag. Ingen pratar med varandra. Ingen säger ett ord. Det är helt tyst. Bara bussens brummande ljud. Det är dessutom nästan helt mörkt i bussen. Bara en läslampa är tänd. Det verkar som att folk antingen försöker sova eller så lyssnar dem på musik i en mp3-spelare. Jag tillhör den senare kategorin. Samtidigt tittar jag ut genom fönstret och ser alla bilarna som far förbi, skogen och senare stadsbebyggelsen med all belysning. Det är fridfullt att bara titta på omgivningen - och njuta av att man får leva.

Ofta då jag sitter på bussen tycker jag det är roligt att prata med den som sitter bredvid mig. Det är så roligt att lära känna nya människor. Någon har sagt "att lära känna en ny människa, är som att upptäcka en helt ny värld". Och visst kan det vara så, även om det låter ganska klyschigt. Jag brukar ta vara på ordspråket. Men inte idag. Idag vill jag bara sitta tyst i den mörka bussen, vila, lyssna på musiken som ljuder i mina hörlurar, titta ut genom fönstret, och tacka Gud för livet.

Sida positiva till samarbete med kristna biståndsorganisationer

Statens biståndsorganisation, Sida, har länge samarbetat med olika kristna biståndsorganisationer. I min d-uppsats studerade jag detta samarbete och skrev sedan en debattartikel om det. Artikeln publicerades i tidningen Dagen idag, och om ni vill läsa den så kan ni klicka på den här länken:

http://www.dagen.se/dagen/ArticlePayed.aspx?isArchive=False&ID=128331