Ena er nu!

Igår kom Socialdemokraternas svar på regeringens vårbudget, i och med att de lade fram sitt motförslag, den så kallade skuggbudgeten. Även de andra oppositionspartierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lade fram sina budgetalternativ. Det var slående hur mycket som skilde i vissa frågor. Jag tror dock att skillnaderna inte behöver vara så stora om man bara satsar på att komma överens. Man måste kunna kompromissa så länge priset inte blir för högt - och det tycker inte jag det behöver bli. Att man kan samarbeta visade man under förra regeringen, så nu handlar det bara om det finns en vilja hos partierna att våga satsa på att arbeta ihop. Alliansen har visat att det är viktigt att kunna visa upp ett gemensamt alternativ inför väljarna, och jag tror därför att skulle vara bra om samarbetet på vänsterkanten skulle kunna påbörjas så snart som möjligt. Därför vill jag uppmana alla partiledarna att träffas och redan nu intensifiera arbetet med hitta gemensamma lösningar i olika frågor. Även om det är långt kvar tills nästa val så tror jag det är bra att satsa på detta redan nu så att lösningar på de svåraste motsättningarna hinner mogna fram och får ett brett stöd inom partierna, vilket jag tror är nödvändigt för ett långsiktigt gemensamt arbete.

Att klaga eller inte klaga - det är frågan...

Jag hörde en kommentar på radion idag som väckte en tanke hos mig. Det var en spinning-instruktör på ett gym som sade följande:

"Säger man ingenting så är folk nöjda - så tråkiga är vi svenskar..."

Alltså vad hon menade med det var att så länge deltagarna i spinningen inte säger att träningspasset var dåligt, så är de nöjda. Efter att hon sagt det så kom en liten suck.

Stämmer detta? Är vi svenskar bättre på att klaga än att uppmuntra? Om det är så, så är det ganska osunt tycker jag. Det borde ligga oss närmare till hands att uppmuntra än att klaga. Relevanta klagomål är förstås berättigade, men uppmuntran till goda prestationer och gott beteende - det är något vi behöver ännu mer. Jag tror vårt samhälle törstar efter det. Mycket! I Hebreerbrevet i bibeln står det att vi skall uppmuntra varandra. Låt oss göra det allt mer och allt oftare!

Varning för jäv!

Jag hörde att Fredrik Reinfeldt försvarade Carl Bildt i riksdagens konstitutionsutskott i dag. Detta måste han förstås göra om det skall finnas någon framtid för utrikesministern. Frågan som diskuteras är om Bildt har varit jävig i hanteringen av frågan om ryska gasledningar i Östersjön. Jag tycker fallet är mycket svårbedömt, men anser att frågan kring jäv i sig är principiellt mycket intressant och viktig. Då folkvalda har specifika intressen i ett område som berör en fråga skall beslutas eller beredas, då skall man inte delta. Var gränsen går, det är inte alltid så lätt att veta. Men då det finns en risk för att en jävsituation håller på att segla upp - då gäller det att noggrannt undersöka vilket som är bästa sättet att hantera ärendet. Här gäller det att vara vis! Det handlar om demokrati - folkmakt. Inte den enskildes makt att gynna sig själv.

Är den ekonomiska politik ansvarsfull?

Alliansregeringen lagt fram sin första vårbudget. Jag har tyvärr inte hunnit sätta in mig särskilt mycket i de olika förslagen, men jag har med intresse följt den efterflöjande diskussionen. Kritiken har bl.a. handlat om de orättvisa fördelningseffekterna, men det jag främst har noterat är kritiken mot att regeringen "gasar för mycket" i en högkonjunktur och att vissa skattesänkningar inte är finansierade. Det verkar tydligt att regeringen vill förverkliga sina olika vallöften så snart som möjligt. Mats Knutsson på SVT:s Aktuellt hävdade att utgifterna ofta springer iväg för koalitionsregeringar. Detta är inget gott tecken. Jag trodde aldrig att den borgerliga alliansen skulle kunna hota det som brukar kallas för "de sunda, svenska statsfinanserna", och jag tror fortfarande inte att det behöver vara någon större fara på taket. Men om regeringen fortsätter att lägga sådana här offensiva budgeter, med både investeringar och stora skattesänkningar, så blir det ohållbårt i längden. Under Persson hade Sverige en mycket ansvarsfull ekonomisk politik. Tyvärr verkar alliansregeringens vårbudget utgöra ett litet hot mot den här ansvarstagande inställningen. Låt oss hoppas att konsekvenserna inte blir alltför allvarliga.

Förmån att vara tung

Annandag påsk. Efter tre dagars påskfirande så känns denna dag något avslagen. Jag visste inte ens om vad denna dag kallas på engelska , så jag slog upp det. Svart löd Easter Monday. Vad finns den till för? Själv har jag aldrig haft någon speciell tanke med denna dag, till skillnad från de övriga påskdagarna. Så idag blir det mest vila och kakätande - två saker som jag gillar väldigt mycket.

Påsken har betytt mycket för mig i år. Vi var igår på gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Niklas Piensoho predikade om hur otroligt stort det var när Jesus uppstod från det döda - och vad det betyder än idag. Han talade även om att vi kan få del av Guds härlighet. Detta sistnämnda ord används inte så ofta och har för mig länge varit ganska svårförsteligt. Genom predikan fick jag större förståelse för att Guds härlighet handlar om att ge oss större "tyngd" i livet - alltså att vi får en trygghet inom oss som är omfattande, som ger oss fäste i livet och som gör att vi inte flyger omkring som en fjäder i vinden.

Så fantastiskt det är att vara kristen!

En mänsklig statsminister

Så har SVT till slut visat sina dokumentärer om Göran Perssons tid som statsminister. Visst hade jag räknat med att de skulle få stort intresse, men jag hade aldrig kunnat räkna med att det skulle bli så här stor uppståndelse. SVT:s Agenda valde till och med att tillägna hela sitt program i söndags till dessa TV-program! Dokumentärerna har kritiserats för att vara dåligt klippta, ha tveksamma urval och ha dåliga kameravinklar m.m. Den här kritiken tycker jag är ganska överdriven. Eric Fichtelius och hans medarbetare tycker jag har gjort ett mycket bra jobb.

Många verkar ha irriterats på Göran Perssons uttalanden om olika personer, där han framstår som den något buffliga person som media ofta beskrivit honom som. Och visst tycker även jag att han borde ha hållit för sig själv flera av de omdömen som han uttryckte. Men jag känner mig ändå inte särskilt upprörd över dessa. Jag tror i stället att de allra flesta människor säger sådana här kommentarer om olika personer privat. Att Persson fäller sådana här yttranden känns därför faktiskt inte så överraskande. Snarare ärligt och öppenhjärtligt. Person sade även många positiva saker om människor, vilka tyvärr inte alls fått lika stor uppmärksamhet. För tyvärr är det ju så att folk har lättare att minnas det negativa än det positiva. Det viktigaste för mig är trots allt ändå att personomdömena inte inte utgör huvuddelen av dokumentärserien, utan att de stora händelserna i svensk politik i stället står i centrum. För så är det ju faktiskt, men det märks inte i den efterföljande diskussionen där uppmärksamheten i stort sett enbart hamnat på dessa uttalanden som därför fått alldeles för stora proportioner.

Mitt starkaste intryck av dokumentärerna är att de målar upp en bild av en ganska mänsklig statsminister. Göran Persson visar att han blir sårad av hårda ord som människor säger om honom, han känner sig ensam ibland, han misslyckas men kommer igen, han har problem med privatlivet men finner sedan lyckan m.m. På det här viset är han precis som vem som helst annars i Sverige. Att Persson säger vissa kritiska saker om människor och att han är lite egocentrerad är ju visserligen inte så positivt, men för mig förstärker det snarare intrycket av hans mänsklighet. Vi alla har ju våra förtjänster och våra brister - även Göran Persson. Jag känner själv även igen mig i hans raka kommunikation, vilket ibland kan uppfattas lite stötande, utan att det var tänkt så från början. Det är lätt att missförstås. Efter att ha sett dokumentärerna så har jag fått större förståelse för denne man och jag kan relatera till honom på ett bättre sätt än tidigare.

Kan Mona Sahlin lyckas?

Hur skall det gå för Mona Sahlin som partiledare för socialdemokraterna? Detta är en stor frågan inför Sveriges framtid, eftersom detta parti så länge dominerat svensk politik. Om Mona blir en framgångsrik partiledare tror jag det blir svårt för alliansen att vinna valet 2010, oavsett hur väl de lyckas själva med sin egen politik. Men om hon gör en medioker eller svag insats så har borgarna ganska goda chanser att fortsätta regera efter nästa val, vilket kommer ge dem ganska goda möjliheter att tvätta bort Sverige som ett "socialdemokratiskt" land. Det är ju visserligen inte så att det enbart är en partiledare som styr hur nästa val kommer att gå. Men eftersom det är socialdemokraternas partiledare som det handlar om, så blir det ändå oerhört betydelsefullt eftersom detta parti har spelat en sådan central roll i Sveriges politik. Därför innehar deras ledare en väldigt central position.

Så hur kommer det att gå? Det är förstås omöjligt att säga i det här stadiet. Hon fick ju mycket beröm för hennes inledande tal som hon höll igår, även om det inte engagerade mig särskilt mycket. För att Mona Sahlin skall lyckas tror jag tre faktorer är viktiga:

1) Makeover. Då Fredrik Reinfeldt blev partiledare för Moderaterna så omdanade han delvis partiets politik, satsade på en ny ledarstil och började helt enkelt om på en ny kula. Mona skulle behöva göra något liknande för sin egen del: tvätta bort sina tidigare misslyckanden, alltifrån Toblerone-skandalen till olyckliga uttalanden som idrottsminister. Men också för partiets del och fräsha upp socialdemokraternas politik. Alltså göra en makeover.

2) Laget. Mona Sahlin tror jag får det svårt att klara av att göra hela jobbet själv. Hon är därför väldigt beroende av vilka lagkamrater som hon väljer. Det skule vara bra om dessa team-medlemmarna fick ganska framträdande platser, eftersom jag tror att det skulle tilltala väljarna genom att det visar på en ny ledarstil. En bra början såg vi igår när Margot välkomnades tillbaka på hemmaplan. Detta räcker dock absolut inte. Det behövs fler duktiga, gärna ganska unga, engagerande människor. Kanske har Pär Nuder en chans att få vara med som finansministerkandidat, kanske kan även Thomas Östros och f.d. justitieministern få framträdande positioner. Antagligen kommer Wanja Lundby Wedin och Karin Jämtin inneha viktiga roller i detta. Men i övrigt behövs det nya människor - och som sagt gärna yngre - sådana som vi inte sett förrut så mycket.

3) Samarbetet. Hur bra Mona Sahlin än må vara så går det inte att bli helt framgångsrik om hon inte hittar andra partier att samarbeta med, vilka tillsammans med Socialdemokraterna kan utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ för väljarna. Som läget ser ut nu så lär det bli V och Mp som hon måste ty sig till. Och visst kan det gå att samarbeta med dessa partier - se bara på Norge. Men det kräver nog ganska skickligt arbete med eventuellt något oortodoxa lösningar. Detta eftersom skiljelinjerna, inte minst i utrikespolitiska frågor, är ganska stora. Kan Mona lösa detta? Det beror ju mycket på de andra partierna förstås, men jag tror nog att det skulle kunna gå vägen. Det kommer nog att ta tid innan detta är i hamn. Så av den anledningen är det tur att vi har 3,5 år kvar tills nästa val.

En spännande och dramatisk tid som statsminster

Har ni sett den roliga trailern för dokumentärerna om Göran Perssons tid som statsminister? Den är ju helrolig tycker jag. GP som oroar sig för ett rött blinkande djup, Eric Fichtelius som dyker in lite snett i bild och där de sedan konfererar om huruvida bandet håller på att ta slut eller inte. Därefter tittar Göran djupt in i bild under en längre tid. Mycket roligt! Är det någon mer än jag där ute som ser fram emot den här dokumentärserien med stort intresse? I can't wait... Min gissning är att det kommer att ske vissa avslöjanden under intervjuerna, och oavsett om så blir fallet eller inte så känns det väldigt spännande att gå igenom hans tio år långa tid som statsminister. Det hände ju många väldigt spännande och dramatiska saker under denna tid. Alltifrån tre ordinarie riksdagsval till två val till Europaparlamentet, EMU-folkomröstningen, Sveriges ordförandeskap i EU - samt kravallet i Göteborg i samband med detta, kampen mot miljöhotet började ta fart, Göran Persson träffade George Bush, mordet på Anna Lindh, Tsunamikatastrofen och Laila Freivalds avgång m.m. Jag minns själv att Göran Persson talade om "det gröna folkhemmet" i sin första regeringsförklaring. Jag känner mig väldigt tilltalad av denna tanke, men tyvärr blev det inte så mycket av den. Synd. Hoppas andra ledare kan bära vidare denna tanke. Jag gillade Olof Ruins debattartikel i DN i söndags om Sveriges statsministrar. Att GP:s lite aggressiva och buffliga ledarstil kan få ett bättre omdöme i efterhand beroende på att nuvarande statsministern har en så lugn och lite osynlig ledarstil. Detta är snuddar nästan vid tafatthet och handlingssvaghet, vilket man i varje fall inte kan beskylla Göran Persson för. På gott och ont.

Fler repliker man inte hör så ofta

I dagens DN fanns ytterligare intressanta citat under rubriken "Fler repliker man inte hör så ofta". Det är samme Swanberg som ligger bakom dem. Låt mig saxa några av dem åt er, vilka jag tyckte var ganska utmärkande.

"Jag har aldrig haft några som helst problem med att förstå mej på principen för flygets olika priser."

"Jag tycker det går hur bra som helst att följa bollen när detä r bandy på tv, däremot kan det vara knepigt att urskilja spelarna."

"Jag gillar att bli uppringd av unga trevliga telefonförsäljare och få en rejäl pratstund i något intressant ämne."

"Jag tycker att kvällstidningarnas löpsedlar ger en ganska god sammanfattning av det viktigaste som hänt."

"Jag tycker att jag har fått fullt tillräcklig informatoin om digitalteve-övergången"

"Jag tror nog att vi i kön bakom har mycket att lära av den kund som vågar ta en rejäl policydiskussion med kassörskan om extrapriset på någon specifik vara och huruvida erbjudandet upphörde dagen innen eller ej."

Ett ord som sällan används

Ett ord som alltför sällan används är ordet ”saxa”. Det är verkligen inte ofta man t.ex. hör föräldrar säga till sitt tidningsutklippande barn: ”Det var värst vad du saxar idag, Kalle”, och det är inte många gånger man hör kompisen som har läst en bra artikel i tidningen säga till sin vän: ”Jag kan saxa den åt dig, om du också vill läsa den”. Möjligtvis hör man ordet användas i höjdhoppssammanhang, men då har det ju en helt annan betydelse. Hur som helst så vill jag slå ett slag för ordet ”saxa” och hoppas att dess användning kan få en renässans, som gärna får börja idag.

Jag saxade i morse en artikel ur Dagens Nyheter som bar rubriken ”Repliker man inte hör så ofta”. I artikeln återger Swanberg en radda ovanliga citat som man inte hör särskilt ofta. Här är några exempel:

”Jag tror att den där goa värmen so mobilen ger runt örat den är bara nyttig så kallt klimat som vi lever i.”

”Jag gillar att teves debattprogram kommer från Umeå för det är ändå där den samlade kompetensen finns.”

”Jag uppskattar att det blivit intelligentare deltagare och svårare frågor i Jeopardy sedan Adam Alsing tog vid efter Magnus Härenstam.”

”Jag satt så skönt i tandläkarens stol häromdagen att jag nästan önskade att jag haft fler hål.”

”Jag tycker det mesta som hörs från Bryssel och Strasbourg verkar väldigt vettigt.”

”Jag tycker att en chef som hänger över axeln på en och kommenterar allt man gör skänker en känsla av trygghet.”

”Jag önskar att man kunde få folk att förstå hur billigt och bekvämt det faktiskt är att ta den egna bilen till jobbet varje dag.”

”Jag fick ett par små anmärkningar på bilprovningen som det ska bli ett nöje att få reparera och sedan åka tillbaka och visa upp.”

Lycka till med saxandet!

Trötthetssymptom

Jag blir mer och mer övertygad om en sak. Och det är hur viktigt det är med ordentlig sömn. Om man inte sover, då blir man ju trött. Och det är inte så bra i längden. Själv har jag haft några korta nätter på sistone, och det sätter sina spår. Det finns fler personer runtomkring som verkar vara trötta. Under valrörelsen talades det mycket om att regeringen var trött på att regera. Jag såg Göran Persson på TV igår. Det var många politiska frågor som han inte ville kommentera, utan han hänvisade istället till sina memoarer som kommer att säljas i höst. Troligtvis kommer jag stå långt fram i kön för att köpa denna bok. Det finns så många intressanta kapitel i Göran Perssons tid som statsminister. Och eftersom han är en överaskningarnas man så kommer boken säkerligen innehålla en hel del nya avslöjanden. Hur som helst, så verkar Göran Persson vara mycket trött på politiken just nu. Enligt reportaget på gårdagens Aktuellt så talar han hellre om priset på havre och nyinköp av kor, än om politiska skeenden. Mats Knutsson spekulerade i att Göran Persson efter att ha avgått som partiledare helt kommer träda tillbaks från offentligheten och från olika uppdrag, för att istället helt och hållet satsa på sin lantgård. Detta får framtiden utvisa, men en sak som jag lärt mig om Göran Persson är att aldrig räkna ut honom. Även om han ser trött ut nu så skulle inte det förvåna mig om han återkommer om något/några år i en ny viktig possition, då säkerligen i någon viktig internationell funktion. Vi får vänta och se.

Barn är barn - och det skall de få vara!

Jag såg dokumentären Jesus Camps (eller någon liknande titel) i lördags kväll. Dokumentären handlade om en extrem kristen rörelse i USA som lär barn att bli "krigare för Gud" m.m. Barnen behandlades på ett mycket, mycket upprörande sätt, där barnen fick höra ett mycket extremt budskap med åsikter som ibland var helt uppåt väggarna. Dessutom skapades under barnmötena en slags hysterisk och upptrissad andlig atmosfär, med tidvis väldigt hård framtoning från barn och ledare.

Jag blev väldigt irriterad och illamående när jag såg den här dokumentären. Så här får det inte gå till! Det kristna budskapet förvandskades, vilket förstås är hemskt i sig men det kändes extra fruktansvärt när det var barn som utsattes för det. Ledarna för den här verksamheten hade delvis ett välidgt otäckt och usunt synsätt kring barnverksamheten. Så här får man absolut under inga förutsättningar behandla barn! Barn är barn - och det skall de också få vara. Barn är ofta väldigt sköra, så därför behöver vi alla hjälpas åt att ta hand om dessa våra minsta runt om kring oss. Det finns knappast något i samhället som är viktigare än barnen.

Offer

Att offra. Ja visst känns detta ord lite främmande - det är väl inget ord man använder varje dag... Kanske i sportsammanhang - att offra sig för laget snackas det ju om. Ikväll lyssnade jag på en föreläsning som handlade om att offra sig - inte fysiskt, utan att sätta andra före sig själv. Låter det som ett tugnt ämne? Nja, inte så farligt faktiskt. Vad offer här handlar om är att inte alltid ha fokus på sig själv, utan istället ibland offra sina egna ambitioner för att istället gynna någon annan. Att veta när man skall göra det kräver förstås en hel del vishet. Man skall ju inte alltid offra sig själv framför andra för det kan ju sluta med att man får väldigt lite utrymme att utvecklas som människa. Fast framför allt tror jag att vår värld, inklusive jag själv, behöver mer offrande (i denna bemärkelse). Ofta måste man offra vissa saker för att kunna göra andra - ingen människa kan ju göra allt. Och den som sitter på två stolar - den faller ju lätt mitt emellan. Och i dessa funderingar tror jag inte alltid det är bäst att ta den lätta vägen - utan vad det handlar om är väl att finna frid inom sig kring de beslut som man fattar. Inom denna frid tror jag Gud talar.

Varar ärlighet längst?

Jag har några ledord i mitt liv. Ett av dem är ärlighet. Jag tror att många av oss längtar efter mer ärlighet. Det gör jag. Jag tror också att alla människor har exempel på tillfällen där ärligheten inte varit ledande. Och när vi drabbas av detta, att t.ex. någon ljuger – visst gör det ont? Visst får man en känsla av irritation – och visst känns hela situationen obehaglig? Dessa känslor drabbade mig när jag såg första delen av Uppdrag Granskning om exportaffären av JAS Gripen till Tjeckien. Man skall ju ta sådana här dokumentärer med en nypa salt – det finns ju trots allt en risk av att de är vinklade o.s.v. Men det verkar ändå ha funnits en hel del oärliga ekonomiska transaktioner inblandade i affären, vilket känns väldigt motbjudande. Så här skall det ju inte gå till! Det är dock inte säkert att alla som var inblandade i det här är särkskilt ”onda” bara för att de medverkat i detta. Ibland skapas det en kultur där vissa omoraliska handlingar accepteras utan närmare eftertanke. Och eftersom alla är med på det så är det ju inte säkert att man reflekterar så mycket över det innan det är för sent.

Jag är inte säker på att så var fallet här, men det får mig i alla fall att ställa mig frågan om det är något område i mitt liv där jag skulle behöva vara mer ärlig. Mer öppen. Det är inte alltid så lätt att stå rakryggad och hela tiden säga sanningen. Känslor av att skämmas, egenintresset, rädsla för vad andra skall tycka, stolthet m.m. gör att det kan vara svårt. Och ibland kan ärligheten göra ont. Det finns en risk att man sårar någon genom sin ärlighet, vilket gör att man gärna drar sig för att tala ut. Men det är oerhört viktigt att vi gör det. Och att vi gör det med kärlek, nåd och omsorg om varandra – så att vi bygger upp varandra, så att ärligheten får göra oss ännu mera fria. För visst är det skönt att vara ärlig – även om det samtidigt kan vara en obekväm handling att rannsaka sig själv och att tala fritt.

Att vara original - tillsammans!

Då jag idag tittade ut genom fönstret kunde jag njuta av det vackra vinterlandskapet som skapats av snön. Det är så oerhört vackert! Jag lade märke till fåglarna som susar förbi i luften. Där ser man en del som flyger omkring själva, medan andra flyger i flock. Är det så med oss människor också – en del känner trygghet att vandra sin egen väg själv, medan andra gillar att tillhöra en grupp? Jag tror nog att alla människor behöver båda två - både grupptillhörighet, men också följa sin egen personliga längtan. Detta märker vi även i bibeln, där detta berättas och beskrivs på många olika sätt, vid olika tillfällen. Ett exempel är församlingen, som beskrivs som en kropp där alla delar behövs, men samtidigt som alla delar har egna personliga funktioner. Jag tänker också på Jesu lärjungar som helt tydligt delade livet med varandra tillsammans, samtidigt som var och en hade sin egen personliga uppgift.

Jag tror att vi behöver uppmuntra varandra att leva nära ihop i gemenskap, samtidigt som varje människa skall få vara och utvecklas som det original som hon/han är skapad till. Att se på sig själv på det här sättet har givit mig oerhört mycket i mitt liv. Jag tror att man hela livet kan fortsätta att utveckla dessa två dimensioner. Båda behövs.

Uppdrag: Världen

Mission. Detta spännande ämne handlade dagens gudstjänst om. Fantastiskt bra! Vi fick höra om arbete som pågår runt om i världen - Bangladesh, Brasilien, Afganistan, Sudan, Ryssland, Japan, Centralafrikanska Republiken m.m. Så vad handlar mission om? Ja, ursprunget finns i Jesu ord om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Inom detta innefattas även mycket annat, så som sjukvård, utbildning, utveckling. På gudstjänsten berättade en person om arbete i afrikanska länder som handlade om ledarutbildning till arbete i församling och samhälle, sprida budskapet om Jesus till muslimer, och arbete för att hejda spridningen av HIV/AIDS. Allt hör ihop. Att sprida de goda nyheterna om Jesus handlar om att hjälpa varandra på alla sätt - ande, kropp och själ. Och detta är något som vi kan ta till oss oavsett var i världen vi än är verksamma. Förändra. Förbättra. Stärka. Hjälpa. Stödja. Berätta. Dela med. Mission är spännande, eller hur?

Att bli befriad!

Den uppmärksamme har märkt att jag inte skrivit något om förra söndagens gudstjänst. Innebär det att jag inte var i kyrkan? Icke. Visst var jag på gudstjänst, denna gång i Pingskyrkan i Finnspång. Första besöket i denna församling. Predikan handlade om synd och nåd - två mycket centrala begrepp inom den kristna tron. Man märker ibland att dessa ord florerar i andra sammanhang i det svenska samhället, vilket kanske är ett resultat av vårt kristna arv? T.ex. talas det om "syndigt" god choklad, eller att låta "nåd gå före rätt".

Just ordet synd verkar ha en oerhörd sprängkraft. Människor kan ofta känna sig väldigt nedtryckta av det - alltså att man känner sig dålig och anklagad. Visst är det så att vi alla gör felaktiga saker och begår misstag. Det vet vi ju om. Det är jag den första att erkänna. Men enligt den kristna tron är synden inte det viktigaste, utan nåden. Det innebär att man kan få förlåtelse från Gud för sina fel (synder) och istället ta emot Guds nåd som innebär att Gud älskar mig som jag är. För mig känns detta som en stor befrielse som skapar en varm frid inom mig. Välkommen att ta emot!

På jakt efter sanningen

Nu skall katastrofkommissionen återigen granska den f.d. regeringens hantering av Tsunamikatastrofen. Kanske kan man denna gång komma ännu närmare sanningen. Detta vore förstås bra. Jag tycker ändå framför allt synd om de inblandade.

Jag tycker synd om Tsunami-svenskarna deras anhöriga, att de skall behöva gå igenom det här igen. Vore det inte bättre att försöka lämna det och gå vidare, att förlåta och försonas med vad som hänt? Detta kan visserligen vara svårt att uttala sig om för någon som inte har drabbats, men jag kan ändå tänka mig att situationen måste vara väldigt jobbig för dem.

Jag tycker synd om Lars Danielsson. Oavsett om han har ljugit så tycker inte jag att han skall behöva utstå en sådan här mobbing. Han hängs ut i media som satsar på att göra honom till syndabock. Han ignoreras inom UD och får inga arbetsuppgifter av Carl Bildt. Katastrofkommissionen kritiserade ju främst f.d. statsminister Göran Persson, och UD – men alltså inte Lars Danielsson. Därför är det orättvist att straffa honom på detta sätt. Särskilt när flera anklagelser helt verkar sakna grund – t.ex. florerar vissa konspirationsteorier att Danielsson ljuger för att skydda någon annan, eller att han var hos en älskarinna natten innan Tsunamin inträffade. Sådana här spekulationer leder ingen vart och det mest tragiska är att även hela hans familj drabbas.

Jag tycker även synd om regeringen, som verkar vilja utnyttja den inträffade händelsen i eget syfte för att bestraffa det tidigare regerande partiet socialdemokraterna. Mycket tragiskt. Att använda en sådan här sorglig och fruktansvärd händelse till att vinna politiska poäng är ju väldigt osmakligt.

Självklart är det bra om så mycket som möjligt kommer fram i ljuset, och att man kommer så nära sanningen som möjligt. Men till vilket pris? Kan man gå hur långt som helst för att hitta sanningen? Var går gränsen för vad man är beredd att betala?

Som kristen är det väldigt skönt att veta att allting till sist ändå kommer att komma fram. Jesus säger: ”Det finns ingenting dolt som inte skall bli synligt och ingenting undangömt som inte skall bli känt”

Snöäventyr

Dagens cykeläventyr innehöll ganska många sladdar i snön. Det har snöat i Uppsala och vägarna är delvis något svårframkomliga. Ändå försöker jag cykla där det är möjligt, vilket oftast går bra. Idag var jag dock något övermodig, genom att jag trodde jag kunde cykla över en liten snövall. Detta gick inte alls, utan jag körde fast. Högmod går före fall. Ytterligare en erfarenhet rikare.

Två andra överaskande episoder inträffade under cyklingen. Dels mötte jag en övningskörande person som gjorde en sväng som är helt omöjlig. Det tar för lång tid att beräta hela situationen, men det hela såg mycket komiskt ut. Dessutom fick hon motorstopp under sin körning, vilket säkert gjorde henne ganska nervös. Det andra händelsen var att jag blev attackerad av snöbollar. Förövarna gömde sig så jag såg inte vilka de var. Som tur var missade alla snöbollar sitt mål, så jag kom undan utan någon extra snö på mig. Jag funderade dock ett tag på att ställa cykeln och börja kasta tillbaks - som en kul grej. Men då jag inte visste hur stort mitt motstånd var, och eftersom jag var på väg till en kompis för att äta lunch, så valde jag bort detta, annars ganska roliga, alternativ.

Inspiration - i både stort och smått

Idag var David Cameron, ledare för det Konservativa partiet ”Tory” i England, på besök i Sverige. Målet med resan var bl.a. att träffa statsminister Reinfeldt och lära sig hur han gick till väga för att vinna valet 2006. Cameron är nämligen väldigt sugen på att besegra det regerande Labour-partiet i nästa engelska val, som troligtvis kommer hållas 2009. Som ett led i detta arbete försöker han hämta inspiration från sin svenske ideologiske broder som alltså har lyckats med det han vill göra – vinna val!

Utan att fokusera på besökets alla detaljer, så tror jag det kan vara mycket betydelsefullt att hämta inspiration på ett sånt här sätt. Det behöver nog alla människor för att orka fortsätta att sträva efter att uppnå sina mål. Två personer som inspirerar mig väldigt mycket är Olof Palme och Tony Blair. Visst kan många olika saker sägas om dessa två politiker, men det som jag ser upp till hos dem är deras förmåga att kommunicera engagemang till människor, samt deras mod att säga vad de tycker i olika frågor. Dessa aspekter kännetecknar många stora ledare, och är drag som man också kan hitta hos Jesus. Han inspirerade människor, och han sade verkligen sitt hjärtas mening. Att göra det är så oerhört viktigt!

I mitt liv får jag även mycket inspiration genom att umgås, samtala och be ihop med andra kristna bröder och systrar. Genom deras relation till Jesus så märks hur Gud verkar genom dem, och hur Guds kärlek och omsorg skiner i deras liv. Även om många av dem inte har fått lika stor uppmärksamhet som Olof Palme och Tony Blair, så kan deras liv i all ödmjukhet leda till många stordåd och oerhört mycket gott. Att arbeta i det lilla är minst lika viktigt (om inte viktigare!?) som att arbeta i det stora.

En chokladhistoria

Denna berättelse läste jag för ett tag sedan i Göteborgs-Posten:

"Sommaren 1961 stal en ung norrman några chokladbitar på en festplats i Farsund på Sörlandet. Chokladen knaprade han snabbt i sig, men sedan dess har samvetet gnagt och inte lämnat mannen någon ro. Efter att ha blivit frälst har han nu bestmät sig för att göra upp med gamla ungdomssynder. Följaktligen fick Farsunds kommun häromdagen ett brev med en hundralapp som betalning för stöldgodiset."

Vilken fin historia, eller hur? Det som jag tycker är mest fascinerande med berättelsen är att den här mannen tog itu med sina gamla felsteg i samband med att han blev frälst. Visst är det så att relationen till Jesus, ny eller gammal, kan förändra mycket i varje människas liv. Att våga släppa taget om våra liv och låta Honom styra - det tror jag kan leda till mycket gott.

Till facktes försvar

Jag förstår inte. Det har uppkommit en stark protest mot fackets blokad mot restaurangen Wild 'n Fresh i Göteborg, eftersom ägaren inte ville skriva under kollektivavtal för sina anställda. Många borgerliga tidningar har skrivit väldigt kritiska krönikor om facktes agerande. Man skildrar det som att det starka facket överreagerar mot en liten, hjäplös egenföretagare, vars enda mål är att försöka få sin firma att gå runt.

Man kan se detta ur många synvinklar, men det som retar upp mig mest är att det är så många som tar ställning för restaurangägaren. Visst är hon den svaga i sammanhanget, och visst brukar jag alltid försöka stå upp för de svaga i samhället. Men... här tycker jag läget är något annorlunda. För den här restaurangägaren är ju något märkvärdig. Hon ställer ju helt enkelt inte upp på de regler som gäller för i stort sett hela den resterande delen av det svenska arbetssektorn i Sverige. Kollektivavtal är ju själva grundbulten i svensk arbetsrätt. Kollektivavtalen reglerar många saker och ger t.ex. bra löner och trygga avtal för de anställda, samt tydliga och stabila regler på arbetsmarknaden för arbetsgivaren.

Om då restaurangägaren vägrar ingå detta avtal som omfattar i stort sett alla andra, då förstör ju hon för andra företagare och anställda i Sverige. Solidariteten försvinner. Därför har jag svårt att tycka synd om restauragnägaren som nu har valt att stänga sin verksamhet. Regler finns till för att följas, och bör gälla för alla. Inte bara för dem som väljer att följa reglerna, utan även för dem som äger restauranger i Saluhallen i Göteborg. Annars blir följden orättvisa och kaos i vårt samhälle. Även om fackförbundens agerande kanske är allför storskaligt så måste jag ändå ställa upp till deras försvar. Det är ju facket som verkligen försvarar de svagas rättigheter.

En bilhistoria

Idag när jag var ute och cyklade så stannade en bil så att jag och några gångtrafikanter skulle kunna gå över ett övergångsställe. Bakom den stannande bilen fanns en annan bilist, som plötsligt började tuta kraftigt. Jag kom då att tänka på en berättelse som min kompis berättade för ett tag sedan. Jag skall här försöka återge den utan att glömma bort några viktiga detaljer.

Min kompis är ute och kör bil när en annan bil plötsligt kör ut framför honom. Jag vet inte hur nära krock det var, men kompisen blir i alla fall ganska irriterad av den andra bilistens beteende, och lägger sig således på tutan. Därefter stannar den utkörande bilen och föraren kliver ut. Min kompis går ut för att prata med honom. ”Vem kom höger i den här korsningen?” frågar mannen. Kompisen får sig en tankeställare, funderar ett tag, och säger sedan ”Det gjorde ju du!” ”Just det!” säger mannen. Min kompis utbrister då ”Ja, då får jag be dig om ursäkt!”. Det uppstår därefter en försonande stämning och bägge kan sedan lugnt köra vidare.

Visst är det en trevlig historia?! Och visst är det något som vi kan relatera till i vardagen. Att säga vad man tycker, försöka behålla lugnet, tala ut om det som har inträffat, och vara beredd att man kan ha fel. Det är nog inte så dumt.

Is i magen

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vissa omständigheter kan man inte kontrollera. Ibland hjälper det inte med nogranna förberedelser, man kan ändå inte styra alla händelseutvecklingar. Detta har arrangörerna av alpina VM i Åre fått surt fått erfara. De hårda vindarna, snöfallen och mildvädret - allt i en härlig blandning - har gjort att de inledande tävlingarna i Super G har skjutits upp. Idag hände det igen. Förhoppningsvis skall det vara möjligt att genomföra tävlingarna imorgon. Men detta kan man ju inte garanatera, för vem vet hur vädret kommer vara imorgon?

Uttrycket "is i magen" kan väl beskriva vad som behövs i det här läget (särskilt med tanke på att det handlar om en vintersport). För ibland gäller det bara att ha is i magen och vänta. Detta kan vara svårt för oss i västvärlden som är något av kontroll-freakar där vi vill kunna styra allt, kontrollera allt. Livet är inte sådant. Då jag bodde i Afrika märkte jag att den lokala befolkningen ofta var mer avslappnade än jag var. De hade ett mycket lägre kontrollbehov och hade helt enkelt väldigt mycket is i magen. (Trots värmen...) Även om jag ibland upplevde att befolkningen kanske var något för avslappnade så tror jag ändå att vi har en hel del att lära oss av deras mentalitet. Att vm-tävlingarna inte kan genomföras när man tänkt sig kanske är hela världen?

Bredare berikar

Söderhöjdskyrkan i Stockholm var platsen där jag firade gudstjänst idag. Predikan handlade om vem Jesus är enligt Matteus, Markus och Lukas, som alla tre har tecknat ner var sin skildring av Jesus i Nya Testamentet. Likheterna i berättelserna om Jesus är ganska stora. Det finns dock vissa nyanser, vilket inte är så konstigt eftersom varje människa är unik och uppfattar saker på sitt speciella sätt. För mig blev detta en bild på hur positivt det är att ha varandra. Genom olika människors tankar och erfarenheter kan vi lära oss att se saker ur ett bredare perspektiv. Det berikar och ger livet mer färg.

Hur använder du dina pengar?

Diskussionen kring samarbetet mellan de kristna biståndsorganisationerna och Sida fortsätter. I gårdagens nummer av Dagen skriver flera ledande företrädare för Evangeliska Frikyrkan en debattartikel med innebörden är att samarbetet inte hotar uppdraget att sprida det kristna budskapet. Jag tycker artikeln är jättebra, och den kan läsas i sin helhet på följande websida:

http://www.dagen.se/dagen/ArticlePayed.aspx?isArchive=False&ID=128431

Kärnan i artikeln är följande mening:

"Problemet som vi ser det ligger emellertid inte i Sidaanslagen utan i det faktum att kyrkornas och församlingsmedlemmarnas ekonmiska generositet inte står i paritet med de pengar vi spenderar på överflödig konsumtion."

Och visst är det så. Alla människor har ansvar för de ekomiska medel som de äger. Därför bör varje människa ransaka sig själva och vad man lägger sina pengar på. Detta gäller både fattig som rik, även om rika förstås har ett större ansvar. Detta blir dessutom ännu mer relevant när miljön påverkas av vår konsumtion. Jag skall återkomma kring de fattigas situation och klimathotet i senare blogg-inlägg.

En tyst buss

Jag åker mellan Uppsala och Stockholm. Klockan är 17.00. då resan börjar och folket som sitter på bussen verkar i allmänhet vara väldigt trötta. Även jag. Ingen pratar med varandra. Ingen säger ett ord. Det är helt tyst. Bara bussens brummande ljud. Det är dessutom nästan helt mörkt i bussen. Bara en läslampa är tänd. Det verkar som att folk antingen försöker sova eller så lyssnar dem på musik i en mp3-spelare. Jag tillhör den senare kategorin. Samtidigt tittar jag ut genom fönstret och ser alla bilarna som far förbi, skogen och senare stadsbebyggelsen med all belysning. Det är fridfullt att bara titta på omgivningen - och njuta av att man får leva.

Ofta då jag sitter på bussen tycker jag det är roligt att prata med den som sitter bredvid mig. Det är så roligt att lära känna nya människor. Någon har sagt "att lära känna en ny människa, är som att upptäcka en helt ny värld". Och visst kan det vara så, även om det låter ganska klyschigt. Jag brukar ta vara på ordspråket. Men inte idag. Idag vill jag bara sitta tyst i den mörka bussen, vila, lyssna på musiken som ljuder i mina hörlurar, titta ut genom fönstret, och tacka Gud för livet.

Sida positiva till samarbete med kristna biståndsorganisationer

Statens biståndsorganisation, Sida, har länge samarbetat med olika kristna biståndsorganisationer. I min d-uppsats studerade jag detta samarbete och skrev sedan en debattartikel om det. Artikeln publicerades i tidningen Dagen idag, och om ni vill läsa den så kan ni klicka på den här länken:

http://www.dagen.se/dagen/ArticlePayed.aspx?isArchive=False&ID=128331

To do what is right

Något jag hörde idag...

"Faith is to not follow your fear, but instead to do what you believe is right."

Ofta låter vi känslorna styra oss. Vi gör det som känns rätt. Detta tankesätt blir dock problematiskt när våra känslor styr oss i fel riktning. Vi borde därför kanske försöka kontrollera våra känslor mer och istället satsa på att göra det som vi tror är rätt.

I bibeln finns en berättelse om Jesus gick på vattnet. Jesus sade till Petrus "Kom!" Trots att Petrus säkerligen var rädd så steg han ur båten och började att gå mot Jesus. Varför då? Jo, för han trodde att det var rätt. (Matteusevangeliet, kapitel 14, vers 22-31)

Att säga sitt hjärtas mening

Ibland lyssnar jag på radioprogrammet Ring P1. Detta program, där lyssnare får ringa in och säga precis vad de tycker och tänker i olika frågor, tycker jag ibland är något tjatigt. Mitt huvudintryck är ändå att programmet är väldigt bra! Det är så befriande att höra människor säga precis vad de tycker utan att lägga fingrarna emellan.
Raka rör helt enkelt.

I dagens program ringde en lyssnare in och menade att religionen är roten till allt ont, medan en annan lyssnare hävdade att vissa religioner är ondare än andra. En person ringde in och ansåg att abort är ett stort ingrepp som inte skall bagatelliseras, medan andra lyssnare ringde in och hävdade kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. En annan intressant diskussion handlade om hur man skall komma till rätta med Sveriges psykvård.

Jag tror att vi i Sverige behöver fler öppna och ärliga diskussioner och samtal där man med respekt för varandras åsikter kan säga precis vad man tycker. Det finns ingen poäng i att sträva efter att tycka olika, men samtidigt skall man inte tveka att säga sitt hjärtas mening, så länge det inte är nedlåtande. Det är detta demokratin bygger på. Mona Sahlin har lovat att med henne som partiledare för Socialdemokraterna så kommer det ske en stor diskussion om vilken politik partiet skall driva. Olika idéer och åsikter skall välkomnas och inte avstyras innan de har fått sin chans. Jag hoppas att det blir så.

Djupt i vårt inre...

Dagens gudstjänst firade jag via radio. På P1 sändes det en gudstjänst från Annedalskyrkan i Göteborg. Prästen Bengt Inghammar höll en mycket bra predikan som handlade om vad det är som driver oss i livet. Han talade om att det som bör leda oss är att göra det som finns djupt i vårt inre – det som vi som är kristna tror Gud har placerat där. Om ni vill lyssna på gudstjänsten så finns den på den här webadressen:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=945

Under gudstjänsten togs även upp hur många det är som begår självmord i Sverige varje år . Kan du gissa? Det oerhört tragiska svaret är ca. 1.500 personer, och sammanlagt är det ca. 20.000 personer som försöker begå självmord varje år. Jättehemskt! Så här skall det väl inte behöva vara?

Jesus säger: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matteusevangeliet kap. 7, vers 12)

Paulus skriver: ”Gläder er med dem som gläder sig, och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa.” (Romarbrevet kap. 12, vers 15 och 16)

Bra, fast något smalsynt

Statsvetaren Stefan Swärd, tillika styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan, skriver i en debattartikeln i Dagens Nyheter i dag om det mycket tvivelaktiga agerandet av svenska kyrkor under förintelsen. Artikeln hittas på följande länk:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=610670

Den kristna kyrkan bär i vissa avseenden på en något problematisk ”historisk ryggsäck” som innehåller tveksamt handlande i svåra situationer. Istället för att stå upp för de svaga och förtryckta i samhället har man fallit till föga och inte kritiserat våld, diskriminering och mord. Swärd beskriver svenska kyrkors klena agerande under förintelsen, men det finns även andra tragiska exempel som har fått fruktansvärda konsekvenser till följd. Dessa historiska bördor som kyrkan bär på försvinner inte genom ignorans utan kan bara lyftas av genom att sanningen kommer fram i ljuset så att förlåtelse kan ske och lärdom kan tas. På så sätt är Stefans Swärds artikel förtjänstfull.

Artikelförfattaren menar även att den moraliska fegheten delvis tycks finnas kvar i kyrkans led. Som stöd för det beskriver han en kristen ledare som avsattes p.g.a. samfundet inte gillade hans kamp mot apartheid. Swärd tar även upp att ett mycket litet fåtal kristna stöder Sverigedemokraterna, och att två kristna forskares gav stöd till en folkrättsaktivist som visade sig vara antisemit.

Här gör Stefan Swärd det alldeles för enkelt för sig. Visst är de exempel som tas upp skrämmande, men urvalet är alldeles för litet för man skall kunna tala om det på det viset han gör. Och dessutom, vilket Swärd glömmer, så finns det oerhört starka rörelser i våra kyrkor som strävar efter att hjälpa de svaga i samhället. Jag tänker på politiskt engagemang i olika partier, organisationer som Hela Människan och LP-stiftelsen som jobbar med missbrukare, Frälsningsarmén, Räddningsmissionen och Statsmissionen som gör ett enormt arbete för att hjälpa de som hamnat på samhällets skuggsida, kyrkors arbete för att hjälpa nya svenskar att integreras i vårt samhälle, missionärer som jobbar utomlands för att hjälpa människor i olika fattiga delar av världen. Detta är bara några exempel – det finns många fler.

Genom att Stefan Swärd missar att ta upp dessa positiva krafter inom kyrkorna i dag så tycker jag att han målar upp en alldeles för dyster och smalsynt bild av verkligheten. Artikeln är ändå lovvärd genom att han lyfter fram ett känsligt ämne som inte har uppmärksammats tillräckligt. Därigenom kan en debatt skapas, och självrannsakan kan ske på nytt. Vi som är kristna måste alltid stå upp för de svaga, oavsett vad det kostar oss. Det var det Jesus gjorde under sin tid på jorden, och jag tror att Jesus vill att vi gör även i dag.

Inspirerande program på SVT

Ibland visar SVT riktigt intressanta och inspirerande TV-program. För ett tag sedan visades ett programserie om fyra kvinnor med helt olika bakgrund som flyttar in i ett kloster i 40 dagar för att leva tillsammans med nunnorna. I TV-programmen får man följa kvinnornas andliga resa och se hur de kämpar med olika saker de bär på inombords. Mer och mer öppnar de upp sig mot Gud.

Då jag såg den här programserien blev jag oerhört fascinerad av sättet som nunnorna lever sitt liv. Så hängivna! Fascinationen sträckte sig över flera olika områden. Dels deras positiva syn på disciplin. Visst har detta ord lite negativ klang i vår kontext, men nunnorna visade för mig genom sitt passionerade sätt att leva hur positivt det kan vara med disciplin. Ofta tror jag att vi människor väljer att göra det som gynnar oss själva mest, det som är bekvämast eller roligast eller har mest njutning. Visst kan det vara rätt att tänka så ibland, medan det i andra fall kan leda fel. Det som nunnorna visade på ett så fint sätt tycker jag var att man genom enträgen och uthållig strävan efter att göra det rätta kan växa tillsammans med Gud och uppnå en större insikt om livet och sig själv.

En annan sak som fascinerade mig var hur nunnorna helt överlåtet levde för varandra och delade alla sina ägodelar med varandra. Det är fantastiskt att se när människor har en sådan ömsesidig omsorg och generositet i allt.

Jag fastnade även för nunnornas oerhörda kärlek till varandra och till de fyra kvinnorna som levde hos dem. Abedissan i klostret uttryckte det så vackert att det bara är kärlek som i grunden kan förvandla människor. Och visst är det så? Jag tror att Gud är kärlekens källa, han älskar alla människor villkorslöst.

I går såg jag på ett annat spännande SVT-program då skådespelaren Liam Norberg intervjuades i programmet Hos Jihde. Liam berättade bl.a. om hur hans liv förändrades då han började tro på Gud. Det är så inspirerande att höra människor berätta sådana livsberättelser om hur Gud griper in i deras liv. Gud kan verkligen förändra människors liv och svåra situationer, så att mörker blir till ljus. Genom Jesus kan livet få ett nytt fokus och nytt liv kan börja spira fram. Jesus säger: ”Jag har kommit för att ge er liv, och liv i överflöd!” (Johannesevangeliet kap.10, vers 10)

”Vad söker du nu?” frågade Peter Jihde på Liam slutet. Svaret blev att han sökte efter att fatta rätt beslut, och ha rätt fokus i livet. Och visst är detta något som varje människa kan ta till sig. Jag tar min tillflykt till Jesus för att få ledning i detta. Det känns mycket bra.

Religionen som ledande kraft i samhället

I Storbritannien har det pågår en debatt kring den kommande lagstiftningen om rätten för homosexuella att adoptera barn. Katolska kyrkan har varit starka motståndare till detta, och har efterfrågat att de katolska adoptionsorganisationerna skall få bli undantagna från den lag som godkänner detta, vilken förväntas antas i april. De argumenterar för sin inställning på grundval av deras religiösa övertygelse i frågan.

I går uttalade den anglikanska ärkebiskopen Dr. Rowan Williams sitt stöd för den katolska kyrkan. Stödet handlar inte om att man helt och fullt delar katolska kyrkans åsikter, utan handlar istället om att samhället måste acceptera och respektera att religiösa övertygelser i vissa fall kan utgöra legitima skäl för människors åsikter och handlande. Dessa övertygelser skall därför inte motarbetas och undertryckas genom lagstiftning. Ärkebiskopen menar att “rights of conscience cannot be made subject to legislation, however well-meaning."

Det är en svår men mycket intressant fråga i hur stor utsträckning ett samhälle kan acceptera att religionen styr olika saker. Religiösa uttryck som leder till fysiska skador kan ju absolut aldrig accepteras, men det finns mycket annat som kan diskuteras. Extremen åt ena hållet är länder som har teokrati där religionen styr allt i samhället, medan extremen åt andra hållet är sekulariserade länder i västvärlden, där religionen får oerhört liten legitimitet som ledande kraft i samhället. I dessa sekulariserade länder är det inte så lätt att hänvisa till religionen som skäl för en viss uppfattning. Den engelska parlamentsledamoten Stephen Pound, Labour, uttryckte det så här: ”Vi verkar leva i en värld där människor som har starka åsikter förlöjligas för det.”

Oavsett vilken åsikt man har i frågan kring homoadoptioner så anser jag att utvecklingen i England är positiv i det att företrädare för de olika kyrkornas står upp för varandras rättigheter att låta trosuppfattningar i vissa frågor vara legitima skäl för åsikter och handlande. Den anglikanska kyrkan blir därigenom en enande kraft i den engelska kristenheten. Detta är något som kristenheten i Sverige kan inspireras av, eftersom även vi här bör sträva efter enhet. Genom ömsesidig respekt kan ekumeniken frodas.

State of the Union - Bush talar till det amerikanska folket.

State of the Union är president George Bush årliga tal till den amerikanska befolkningen om tillståndet i landet. Bush talade i natt inför en fullsatt kongress, där även Högsta Domstolens domare, höga militärer och ambassadörer från olika länder fanns närvarande. Det hela är ett mycket intressant spektakel där republikaner och demokrater turas om att visa stöd till presidenten genom att resa sig och applådera olika delar i talet. Ibland reser sig alla och applåderar, t.ex. då det handlar om att ge stöd till de modiga amerikanska soldaterna som strider för demokrati och frihet runt om i världen. State of the Union är en väldigt amerikansk tillställning som nog inte skulle kunna äga rum någon annan stans i världen.

En mycket positiv del i talet var att Bush vill öka på användandet av miljövänlig teknologi och förnyelsebara energikällor, för att bekämpa ”Americas addiction to foreign oil” (USA:s beroende av utländsk olja). En ytterligare förbättring i USA:s miljöpoltik skulle vara om gick med i Kyoto-avtalet igen. Detta kommer nog dock aldrig att hända så länge Bush är president. Man får ju ändå vara glad för de steg som tas i rätt riktning

Ett beklagligt inslag i talet var Bush fortsatta brutala syn på hur terrorism skall bekämpas. Jag tror att våld skall bemötas med våld i så lite utsträckning som möjligt, bara om det inte finns några andra möjliga lösningar. Så är oftast inte fallet när det gäller terrorism. Det bästa sättet att bekämpa terrorism tror jag är om vi, som lever i den rika delen av världen, delar med oss ytterligare av vår ekonomiska och materiella rikedom till den fattigare delen av världen. Då skulle det finnas ännu mindre grogrund för terroristgrupper att växa.

Visserligen formas terrorister även i västvärlden, vilket vi har märkt bl.a. genom terroristdåden i London. Den största anledningen till att terroristgrupper kan värva medlemmar tror jag är det som Fredrik Reinfeldt skulle kalla ”utanförskapet”. Om inga grupper i samhället känner sig utanför så tror jag viljan att utföra terroristattentat skulle minska betydligt. I talet i natt påpekade Bush att han ville slå vakt om den amerikanska traditionen av att vara en smältdegel (meltpot) där människor invandrar från olika länder och "smälts ihop" till en nation. Detta är något som USA lyckats med ganska väl med, och som vi i västvärlden kan hämta inspiration ifrån. Alla behövs, och tillsammans kan en bättre värld formas.

Gör det enklare att cykla i våra städer!

Nyss hemkommen från en cykeltur i Uppsala. Det är dock inte så lätt att cykla här, eftersom det är mycket biltrafik i stora delar av staden. Detta har jag även upplevt i många andra svenska städer. Städerna är ofta helt enkelt inte byggda för att man skall kunna ta sig fram smidigt med cykel. Därför borde städernas samhällsstrukturer förändras så att det blir enklare att cykla.

Vi står inför ett omfattande klimatförändring och därför borde de miljövänliga alternativen främjas i så stor utsträckning som det är överhuvudtaget möjligt. Vi måste ta klimathotet på allvar. Detta är ett bra argument för att främja cykling. Cykling ger dessutom frisk luft och god motion, vilket är något som förstås även är bra för folkhälsan.

Fler och bättre cykelbanor behöver därför byggas, biltrafiken måste omdirigeras och begränsas till förmån för ökad cykeltrafik. Kanske skulle även regeringen kunna subventionera cykelköp, så att var och en har råd med en funktionell cykel. Tänk vad mycket bättre våra städer skulle fungera med färre bilar och fler cyklar. Jag förespråkar därför djärva grepp för att omforma våra städer. Vi måste våga förändra och tänka nytt.

”Sjukvård skall bedrivas av det allmänna.”

För cirka två veckor sedan genomgick jag två mindre hudoperationer. Det var mycket enkla och ofarliga ingrepp, men det blev ändå ingen trevlig upplevelse. Låt mig berätta. Det började redan flera månader tidigare genom att jag placerades hos en privat husläkare för en första undersökning. Denna husläkare hade sin mottagning i en vanlig lägenhet i en trappuppgång i ett bostadsområde. Receptionen var i köket, där det satt en sjuksköterska som var den enda personalen förutom läkaren. Hon höll på med all möjlig verksamhet på samma gång; allt ifrån injektioner och provtagning, till betalning och telefonsvar. På diskbänken i köket låg en mängd saker i en salig röra, bl.a. blodprov och använda kaffekoppar. Inte så trevligt... Läkaren var sedan väldigt stressad när han träffade mig, vilket gjorde mig mycket obekväm. Efter detta besök fick jag en remiss till en annan privatläkare som skulle utföra operationen, vilket alltså hände för cirka 2 veckor sedan. Hans mottagning fanns i gamla militäranläggningen i Uppsala. När jag kom dit ägde flera otrevliga händelser rum. Den första obehagligheten var att det spelades lugnande musik i högtalarna så att det kändes som att de försökte få mig i trans. När jag väl lagt mig på britsen så ville inte läkaren utföra båda ingreppen med motiveringen ”det kostar för mycket!”. Jag lyckades i alla fall tjata mig till att båda skulle göras, för det hade jag tidigare fått besked om skulle ske. Under operationerna berätta läkaren att han även hade andra operationer i sitt sortiment som han kunde erbjuda mig. Det kändes minst sagt inte så förtroendeingivande att läkaren på det viset försökte sälja tjänster till mig samtidigt som han skar i min hud…

Då jag berättat den här historien för mina vänner så har fler erkänt att även de hört talas om negativa erfarenheter från privatläkare. Mitt förtroende för dessa har således körts i botten, och jag kommer aldrig mer vilja gå till privatläkare. Slutsatsen blir att när vinstintresse kommer in i sjukvården så blir det många andra aspekter som spelar roll istället för de som verkligen räknas. Det viktigaste för sjukvården måste ändå vara god kvalitet, och att medborgarna känner förtroende för verksamheten. För när man väl blir sjuk och behöver vård, inte vill man då behöva tjata sig till rätt behandling, förhandla om ytterligare operationer, eller som i USA bevisa att man har sjukförsäkring. Då vill man bara bli väl omhändertagen på ett förtroendeingivande sätt.

I dag var jag och tog bort mina stygn hos en distriktssköterska som arbetade för landstinget. Jag berättade för henne om mina obehagliga besök hos privatläkarna. Hon såg mycket ogillande ut, dock inte särskilt förvånad. ”Sjukvård skall bedrivas av det allmänna.” sade hon. Jag höll med henne till 100 %.

Ekumenik - javisst!

I dag har jag varit på gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Stockholm, vilket är en pingstförsamling. Det var på många sätt fantastiskt bra, och det märkets att det fanns ett fokus på Gud. Detta var blott mitt andra besök i Fildadelfiakyrkan. Jag har över huvud taget varit på gudstjänst i pingstkyrkor väldigt sällan i mitt liv, eftersom de kyrkor som jag har tillhört ofta har varit anslutna till andra samfund. Beroende på var jag har bott så har jag varit aktiv i församlingar som tillhör Svenska Missionskyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Pingstkyrkan, Katolska kyrkan och Anglikanska kyrkan. Att ha varit aktiv i så många olika sammanhang har varit väldigt spännande (rekomenderas!) och jag har trivts mycket bra. Alla kyrkor och samfund har sina förtjänster och problem som de brottas med. På så sätt är alla kyrkor lika varandra. Jag tror att alla samfund är bra på sitt sätt. Även om det finns skillnader mellan kyrkorna så är det viktigt att vi intar en inkluderande och respektfull hållning gentemot varandra. Man måste kunna samtala om de saker som skiljer oss åt, men vi bör ändå ha absolut störst fokus på det som förenar oss. Och det är ju mycket!

Därför tycker jag Helle Klein, journalist på Aftonbladet, har fel när hon målar ut vissa kristna grupper i Sverige som fundamentalister. Att hålla på och klanka ner på varandra och kalla varandra fula namn föder bara irritation och splittring. Istället är det alltså bättre att föra samtal och sträva efter enhet, istället för att fjärma sig bort från varandra. Mitt intryck från dagens besök i Filadelfiakyrkan i Stockholm var som sagt mycket positivt. Vissa uttryckssätt och vokabulär i gudstjänsten är dock något föråldrade och otidsenliga, och skulle således behöva förnyas och anpassas till den tid som vi lever i nu. Detta är utmaning som gäller alla kyrkor, och där behöver vi varandra som inspirationskällor och stöd. Låt därför ekumeniken bli framtidens melodi.

Låt majoriteten avgöra om skolavslutningarna skall hållas i kyrkan

Det pågår en debatt i Sverige huruvida det är rätt att fira skolavslutningar i kyrkan. Jag har följt debatten med stort intresse. Biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, lämnade ett inlägg i debatten den 11/1 genom en debattartikel i Dagens Nyheter. Han slår där fast att det är dags att sluta fira skolavslutningar i kyrkan och istället bjuda in till andakter i kyrkan som det är valfritt att närvara vid. Detta kan låta som en bra lösning på problemet eftersom tvånget då avskaffas. Det är ju aldrig meningen att man skall tvinga någon att gå i kyrkan, utan det måste ju vara så att folk väljer att gå dit av fri vilja. I så fall kan de som vill gå dit välja att göra det, och de som inte vill kan välja att stanna hemma. Jag tycker dock detta är en något förenklad lösning som egentligen inte löser problemet i grunden. För faktum verkar ändå vara att många föräldrar, barn och lärare vill att skolavslutningarna skall hållas i kyrkan. Det är dessutom enligt många en fin svensk tradition väl värd att hålla fast vid. Hur skall man då lösa denna fråga? Jag vill här lämna ett förslag på en lösning.

Varför inte lösa frågan genom demokratiskt beslutsfattande? Vill mer än 50% av föräldrarna att skolavslutningen skall hållas i kyrkan så tycker jag att avslutningen skall hållas där. Svårare än så tycker inte jag det behöver vara. Varför problematisera det hela så mycket? Många kanske reagerar på att den kristna religionen förekommer i skolavslutningscermonin i kyrkan, vilket kan ses som ett brott mot vår religionsfrihet och ett hot mot andra religioner. Detta inslag skall dock inte förstoras. Religionen utgör bara en del utav cermonin, och det finns faktiskt även en mängd andra mer sekulära inslag. När jag hade skolavslutning i kyrkan så sjöng vi minsan inte bara kristna psalmer och sånger, utan det var även en hel del Evert Taube och Öppna Lanskap-låtar. Att prästen säger några ord tycker jag inte spelar någon roll ifall majoriteten vill att han skall göra det. Han är ju en människa som alla andra. Och att hon/han, som företrädare för den kristna religionen, kommer referera till Gud när han talar är ju inget konstigt i sig. Det kan snarare förväntas av honom, och är något som föräldrarna får ta med i beräkningen när de tar ställning till om de vill ha skolavslutningen i kyrkan eller inte. Att man befinner sig i en kyrkolokal tycker inte jag är särskilt kontroversiellt, eftersom jag tror att många både tycker att den lokalen är vacker och den kan dessutom utgöra ett praktiskt bra alternativ.
Så därför föreslår jag en demokratisk lösning även på den här frågan.

Livets innebörd - kallelse

Ett av den kristna trons mest spännande begrepp är kallelse. För den oinvigde kan detta ord te sig något diffust och svårförståeligt. Men ack vad det är betydelsefullt! Synen på kallelse formar en kristen människas hela liv. Ju mer jag har funderat på det, desto vackrare tycker jag kallelsens innebörd är. Det ger livet mening. En författare som har beskrivit kallelse på ett mycket fint och levande sätt är Henri Nouwen. I Jurjen Beumers biografi om Nouwen beskrivs Nouwens tankar om kallelsen på ett målande sätt. Läs med eftertanke.

"Visst är livet komplicerat, och det är svårt nog att bara hålla huvudet över vattnet. Ett hem, tak över huvudet, ett arbete, avlöning, semester, familj, vänner. Håller allt detta dig så väl sysselsatt att det blir allt för dig, eller hjälper det dig att finna meningen med det liv? Målet - kallelsen - betyder ungefär att hitta just den plats (i dig, omkring dig) som du har blivit kallad till, så att du kan bli fullständigt dig själv, kan bli hel, kan vara det bästa du kan bli. Att vara kallad förutsätter att någon agerat någonstans utanför dig. Det krävs en aktiv passivitet som består av att man öppnar sig, lyssnar till den aktiva Närvaro som kallar. Kallelsen förutsätter en längtan efter att möta, att närma sig, att komma till den plats där det heliga följer oss på livets ofta så hotfulla väg."

Nystart för Mona Sahlin

Det mesta tyder på att Mona Sahlin kommer bli Socialdemokraternas nästa ordförande. Från många olika håll har hon dock stött på kritik. Jag kan t.ex. förstå många kristna människors besvikelse över hennes uttalande för några år sedan då hon jämställde kristna med nazister i homosex-frågan. Detta är ju förstås ett mycket beklagligt uttalande, men då jag inte känner till det mer i detalj så kan jag inte kommentera det ytterligare. Min huvudfundering kring Mona Sahlin är dock att vi inte kan låta gamla misstag och uttalanden ligga henne i fatet nu. Det är dags för en nystart för Mona Sahlin. Låt oss inte hålla fast vid det gamla, utan låt oss nu istället se vilken politik hon vill driva och sedan får var och en ta ställning till den. Alla begår vi misstag och felaktigheter. Och alla förtjänar vi att få en ny chans.

Karriärstegen är avskaffad!

Idag diskuterade jag med några vänner kring jobb och karriär. Vad driver människor till att arbeta? Det finns många svar på den frågan. En del strävar efter att tjäna mycket pengar. Andra tycker att arbetsuppgifterna är väldigt intressanta. En del vill uppnå status och imponera på andra människor genom sina arbeten. Andra vill ha spänning. En del vill förändra världen genom sina arbeten. Andra vill ha kul. En del arbetar för att ha råd att betala mat, hyra och räkningar. Andra arbetar för att de trivs så bra med sina arbetskamrater. En del vill ha ett arbete där de får makt och kan bestämma. Andra arbetar för att kunna hjälpa andra människor. En del människor arbetar för att försörja sin familj. Andra för att spara ihop till resor och nöjen.

Det finns många saker som driver människor till att arbeta; dessa ovan är bara ett urval. Jag tror inte de flesta människor drivs att arbeta av en sak, utan av många. Min drivkraft då jag tänker på jobb är framför allt att arbeta med någonting som Gud vill att jag skall hålla på med. Det viktigaste då man tänker på sitt arbete är att man känner att man är på rätt plats och arbetar med rätt slags arbetsuppgifter.

Det är väldigt vanligt att vi i vår tid kopplar ihop arbete med karriär, konkurrens och prestige, vilka jag tycker är ganska prestationstyngda ord. Vi förstorar upp arbetet väldigt mycket i Sverige och lägger dessutom ofta ner mycket av vår identitet i det vi jobbar med. Det kan den arbetslöse intyga, som tillslut kan känna sig identitetslös. Ett sånt synsätt är väldigt osunt. Det skapar stress. Det är bättre att ha en mer avslappnad inställning till arbete. Att förstå att inget arbete är bättre än det andra. Karriär handlar egentligen inte om att stiga i graderna, utan om att hitta ett arbete som känns rätt. Karriärstegen är därmed avskaffad. Alltför många människor jämför sig med andra och pressas därigenom hela tiden att söka efter bättre jobb, få mer betalt etc. Ett sådant tänkande leder aldrig någonvart. Vad man alltså istället bör sträva efter är en känsla av att jag är på rätt plats. Det är då friden kan infinna sig. Det är då stressen kan försvinna.

Nu kör vi!

Låt mig börja med att berätta hur roligt det är att dela med sig av sina tankar kring dessa mycket spännande områden, tro, liv och samhälle. Det är roligt att diskutera saker, och dessa tre områden är några som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skriver min blogg som en uppmuntran till Dig att även göra Din röst hörd. Vi behöver varandra för att tillsammans söka vägen framåt. Alla behövs. Genom min kristna tro känner jag att jag hittat en god grund att stå på i livets alla upp och nedgångar. Att bygga sitt liv på Jesus, leva livet tillsammans med honom och söka hans vilja är för mig att leva ett tryggt och kärleksfyllt liv, som samtidigt är oerhört spännande och utmanande. Ett äventyr som jag verkligen kan rekommendera.

Ok. Nu kör vi!

Ny, spännande blogg!

Hej,

Nu har jag precis skapat en blogg. Här har jag tänkt att dela med mig av mina reflektioner kring tro, liv och samhällsfrågor. Jag återkommer snart med inlägg.