To do what is right

Något jag hörde idag...

"Faith is to not follow your fear, but instead to do what you believe is right."

Ofta låter vi känslorna styra oss. Vi gör det som känns rätt. Detta tankesätt blir dock problematiskt när våra känslor styr oss i fel riktning. Vi borde därför kanske försöka kontrollera våra känslor mer och istället satsa på att göra det som vi tror är rätt.

I bibeln finns en berättelse om Jesus gick på vattnet. Jesus sade till Petrus "Kom!" Trots att Petrus säkerligen var rädd så steg han ur båten och började att gå mot Jesus. Varför då? Jo, för han trodde att det var rätt. (Matteusevangeliet, kapitel 14, vers 22-31)

Att säga sitt hjärtas mening

Ibland lyssnar jag på radioprogrammet Ring P1. Detta program, där lyssnare får ringa in och säga precis vad de tycker och tänker i olika frågor, tycker jag ibland är något tjatigt. Mitt huvudintryck är ändå att programmet är väldigt bra! Det är så befriande att höra människor säga precis vad de tycker utan att lägga fingrarna emellan.
Raka rör helt enkelt.

I dagens program ringde en lyssnare in och menade att religionen är roten till allt ont, medan en annan lyssnare hävdade att vissa religioner är ondare än andra. En person ringde in och ansåg att abort är ett stort ingrepp som inte skall bagatelliseras, medan andra lyssnare ringde in och hävdade kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. En annan intressant diskussion handlade om hur man skall komma till rätta med Sveriges psykvård.

Jag tror att vi i Sverige behöver fler öppna och ärliga diskussioner och samtal där man med respekt för varandras åsikter kan säga precis vad man tycker. Det finns ingen poäng i att sträva efter att tycka olika, men samtidigt skall man inte tveka att säga sitt hjärtas mening, så länge det inte är nedlåtande. Det är detta demokratin bygger på. Mona Sahlin har lovat att med henne som partiledare för Socialdemokraterna så kommer det ske en stor diskussion om vilken politik partiet skall driva. Olika idéer och åsikter skall välkomnas och inte avstyras innan de har fått sin chans. Jag hoppas att det blir så.

Djupt i vårt inre...

Dagens gudstjänst firade jag via radio. På P1 sändes det en gudstjänst från Annedalskyrkan i Göteborg. Prästen Bengt Inghammar höll en mycket bra predikan som handlade om vad det är som driver oss i livet. Han talade om att det som bör leda oss är att göra det som finns djupt i vårt inre – det som vi som är kristna tror Gud har placerat där. Om ni vill lyssna på gudstjänsten så finns den på den här webadressen:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=945

Under gudstjänsten togs även upp hur många det är som begår självmord i Sverige varje år . Kan du gissa? Det oerhört tragiska svaret är ca. 1.500 personer, och sammanlagt är det ca. 20.000 personer som försöker begå självmord varje år. Jättehemskt! Så här skall det väl inte behöva vara?

Jesus säger: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matteusevangeliet kap. 7, vers 12)

Paulus skriver: ”Gläder er med dem som gläder sig, och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa.” (Romarbrevet kap. 12, vers 15 och 16)

Bra, fast något smalsynt

Statsvetaren Stefan Swärd, tillika styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan, skriver i en debattartikeln i Dagens Nyheter i dag om det mycket tvivelaktiga agerandet av svenska kyrkor under förintelsen. Artikeln hittas på följande länk:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=610670

Den kristna kyrkan bär i vissa avseenden på en något problematisk ”historisk ryggsäck” som innehåller tveksamt handlande i svåra situationer. Istället för att stå upp för de svaga och förtryckta i samhället har man fallit till föga och inte kritiserat våld, diskriminering och mord. Swärd beskriver svenska kyrkors klena agerande under förintelsen, men det finns även andra tragiska exempel som har fått fruktansvärda konsekvenser till följd. Dessa historiska bördor som kyrkan bär på försvinner inte genom ignorans utan kan bara lyftas av genom att sanningen kommer fram i ljuset så att förlåtelse kan ske och lärdom kan tas. På så sätt är Stefans Swärds artikel förtjänstfull.

Artikelförfattaren menar även att den moraliska fegheten delvis tycks finnas kvar i kyrkans led. Som stöd för det beskriver han en kristen ledare som avsattes p.g.a. samfundet inte gillade hans kamp mot apartheid. Swärd tar även upp att ett mycket litet fåtal kristna stöder Sverigedemokraterna, och att två kristna forskares gav stöd till en folkrättsaktivist som visade sig vara antisemit.

Här gör Stefan Swärd det alldeles för enkelt för sig. Visst är de exempel som tas upp skrämmande, men urvalet är alldeles för litet för man skall kunna tala om det på det viset han gör. Och dessutom, vilket Swärd glömmer, så finns det oerhört starka rörelser i våra kyrkor som strävar efter att hjälpa de svaga i samhället. Jag tänker på politiskt engagemang i olika partier, organisationer som Hela Människan och LP-stiftelsen som jobbar med missbrukare, Frälsningsarmén, Räddningsmissionen och Statsmissionen som gör ett enormt arbete för att hjälpa de som hamnat på samhällets skuggsida, kyrkors arbete för att hjälpa nya svenskar att integreras i vårt samhälle, missionärer som jobbar utomlands för att hjälpa människor i olika fattiga delar av världen. Detta är bara några exempel – det finns många fler.

Genom att Stefan Swärd missar att ta upp dessa positiva krafter inom kyrkorna i dag så tycker jag att han målar upp en alldeles för dyster och smalsynt bild av verkligheten. Artikeln är ändå lovvärd genom att han lyfter fram ett känsligt ämne som inte har uppmärksammats tillräckligt. Därigenom kan en debatt skapas, och självrannsakan kan ske på nytt. Vi som är kristna måste alltid stå upp för de svaga, oavsett vad det kostar oss. Det var det Jesus gjorde under sin tid på jorden, och jag tror att Jesus vill att vi gör även i dag.

Inspirerande program på SVT

Ibland visar SVT riktigt intressanta och inspirerande TV-program. För ett tag sedan visades ett programserie om fyra kvinnor med helt olika bakgrund som flyttar in i ett kloster i 40 dagar för att leva tillsammans med nunnorna. I TV-programmen får man följa kvinnornas andliga resa och se hur de kämpar med olika saker de bär på inombords. Mer och mer öppnar de upp sig mot Gud.

Då jag såg den här programserien blev jag oerhört fascinerad av sättet som nunnorna lever sitt liv. Så hängivna! Fascinationen sträckte sig över flera olika områden. Dels deras positiva syn på disciplin. Visst har detta ord lite negativ klang i vår kontext, men nunnorna visade för mig genom sitt passionerade sätt att leva hur positivt det kan vara med disciplin. Ofta tror jag att vi människor väljer att göra det som gynnar oss själva mest, det som är bekvämast eller roligast eller har mest njutning. Visst kan det vara rätt att tänka så ibland, medan det i andra fall kan leda fel. Det som nunnorna visade på ett så fint sätt tycker jag var att man genom enträgen och uthållig strävan efter att göra det rätta kan växa tillsammans med Gud och uppnå en större insikt om livet och sig själv.

En annan sak som fascinerade mig var hur nunnorna helt överlåtet levde för varandra och delade alla sina ägodelar med varandra. Det är fantastiskt att se när människor har en sådan ömsesidig omsorg och generositet i allt.

Jag fastnade även för nunnornas oerhörda kärlek till varandra och till de fyra kvinnorna som levde hos dem. Abedissan i klostret uttryckte det så vackert att det bara är kärlek som i grunden kan förvandla människor. Och visst är det så? Jag tror att Gud är kärlekens källa, han älskar alla människor villkorslöst.

I går såg jag på ett annat spännande SVT-program då skådespelaren Liam Norberg intervjuades i programmet Hos Jihde. Liam berättade bl.a. om hur hans liv förändrades då han började tro på Gud. Det är så inspirerande att höra människor berätta sådana livsberättelser om hur Gud griper in i deras liv. Gud kan verkligen förändra människors liv och svåra situationer, så att mörker blir till ljus. Genom Jesus kan livet få ett nytt fokus och nytt liv kan börja spira fram. Jesus säger: ”Jag har kommit för att ge er liv, och liv i överflöd!” (Johannesevangeliet kap.10, vers 10)

”Vad söker du nu?” frågade Peter Jihde på Liam slutet. Svaret blev att han sökte efter att fatta rätt beslut, och ha rätt fokus i livet. Och visst är detta något som varje människa kan ta till sig. Jag tar min tillflykt till Jesus för att få ledning i detta. Det känns mycket bra.

Religionen som ledande kraft i samhället

I Storbritannien har det pågår en debatt kring den kommande lagstiftningen om rätten för homosexuella att adoptera barn. Katolska kyrkan har varit starka motståndare till detta, och har efterfrågat att de katolska adoptionsorganisationerna skall få bli undantagna från den lag som godkänner detta, vilken förväntas antas i april. De argumenterar för sin inställning på grundval av deras religiösa övertygelse i frågan.

I går uttalade den anglikanska ärkebiskopen Dr. Rowan Williams sitt stöd för den katolska kyrkan. Stödet handlar inte om att man helt och fullt delar katolska kyrkans åsikter, utan handlar istället om att samhället måste acceptera och respektera att religiösa övertygelser i vissa fall kan utgöra legitima skäl för människors åsikter och handlande. Dessa övertygelser skall därför inte motarbetas och undertryckas genom lagstiftning. Ärkebiskopen menar att “rights of conscience cannot be made subject to legislation, however well-meaning."

Det är en svår men mycket intressant fråga i hur stor utsträckning ett samhälle kan acceptera att religionen styr olika saker. Religiösa uttryck som leder till fysiska skador kan ju absolut aldrig accepteras, men det finns mycket annat som kan diskuteras. Extremen åt ena hållet är länder som har teokrati där religionen styr allt i samhället, medan extremen åt andra hållet är sekulariserade länder i västvärlden, där religionen får oerhört liten legitimitet som ledande kraft i samhället. I dessa sekulariserade länder är det inte så lätt att hänvisa till religionen som skäl för en viss uppfattning. Den engelska parlamentsledamoten Stephen Pound, Labour, uttryckte det så här: ”Vi verkar leva i en värld där människor som har starka åsikter förlöjligas för det.”

Oavsett vilken åsikt man har i frågan kring homoadoptioner så anser jag att utvecklingen i England är positiv i det att företrädare för de olika kyrkornas står upp för varandras rättigheter att låta trosuppfattningar i vissa frågor vara legitima skäl för åsikter och handlande. Den anglikanska kyrkan blir därigenom en enande kraft i den engelska kristenheten. Detta är något som kristenheten i Sverige kan inspireras av, eftersom även vi här bör sträva efter enhet. Genom ömsesidig respekt kan ekumeniken frodas.

State of the Union - Bush talar till det amerikanska folket.

State of the Union är president George Bush årliga tal till den amerikanska befolkningen om tillståndet i landet. Bush talade i natt inför en fullsatt kongress, där även Högsta Domstolens domare, höga militärer och ambassadörer från olika länder fanns närvarande. Det hela är ett mycket intressant spektakel där republikaner och demokrater turas om att visa stöd till presidenten genom att resa sig och applådera olika delar i talet. Ibland reser sig alla och applåderar, t.ex. då det handlar om att ge stöd till de modiga amerikanska soldaterna som strider för demokrati och frihet runt om i världen. State of the Union är en väldigt amerikansk tillställning som nog inte skulle kunna äga rum någon annan stans i världen.

En mycket positiv del i talet var att Bush vill öka på användandet av miljövänlig teknologi och förnyelsebara energikällor, för att bekämpa ”Americas addiction to foreign oil” (USA:s beroende av utländsk olja). En ytterligare förbättring i USA:s miljöpoltik skulle vara om gick med i Kyoto-avtalet igen. Detta kommer nog dock aldrig att hända så länge Bush är president. Man får ju ändå vara glad för de steg som tas i rätt riktning

Ett beklagligt inslag i talet var Bush fortsatta brutala syn på hur terrorism skall bekämpas. Jag tror att våld skall bemötas med våld i så lite utsträckning som möjligt, bara om det inte finns några andra möjliga lösningar. Så är oftast inte fallet när det gäller terrorism. Det bästa sättet att bekämpa terrorism tror jag är om vi, som lever i den rika delen av världen, delar med oss ytterligare av vår ekonomiska och materiella rikedom till den fattigare delen av världen. Då skulle det finnas ännu mindre grogrund för terroristgrupper att växa.

Visserligen formas terrorister även i västvärlden, vilket vi har märkt bl.a. genom terroristdåden i London. Den största anledningen till att terroristgrupper kan värva medlemmar tror jag är det som Fredrik Reinfeldt skulle kalla ”utanförskapet”. Om inga grupper i samhället känner sig utanför så tror jag viljan att utföra terroristattentat skulle minska betydligt. I talet i natt påpekade Bush att han ville slå vakt om den amerikanska traditionen av att vara en smältdegel (meltpot) där människor invandrar från olika länder och "smälts ihop" till en nation. Detta är något som USA lyckats med ganska väl med, och som vi i västvärlden kan hämta inspiration ifrån. Alla behövs, och tillsammans kan en bättre värld formas.

Gör det enklare att cykla i våra städer!

Nyss hemkommen från en cykeltur i Uppsala. Det är dock inte så lätt att cykla här, eftersom det är mycket biltrafik i stora delar av staden. Detta har jag även upplevt i många andra svenska städer. Städerna är ofta helt enkelt inte byggda för att man skall kunna ta sig fram smidigt med cykel. Därför borde städernas samhällsstrukturer förändras så att det blir enklare att cykla.

Vi står inför ett omfattande klimatförändring och därför borde de miljövänliga alternativen främjas i så stor utsträckning som det är överhuvudtaget möjligt. Vi måste ta klimathotet på allvar. Detta är ett bra argument för att främja cykling. Cykling ger dessutom frisk luft och god motion, vilket är något som förstås även är bra för folkhälsan.

Fler och bättre cykelbanor behöver därför byggas, biltrafiken måste omdirigeras och begränsas till förmån för ökad cykeltrafik. Kanske skulle även regeringen kunna subventionera cykelköp, så att var och en har råd med en funktionell cykel. Tänk vad mycket bättre våra städer skulle fungera med färre bilar och fler cyklar. Jag förespråkar därför djärva grepp för att omforma våra städer. Vi måste våga förändra och tänka nytt.

”Sjukvård skall bedrivas av det allmänna.”

För cirka två veckor sedan genomgick jag två mindre hudoperationer. Det var mycket enkla och ofarliga ingrepp, men det blev ändå ingen trevlig upplevelse. Låt mig berätta. Det började redan flera månader tidigare genom att jag placerades hos en privat husläkare för en första undersökning. Denna husläkare hade sin mottagning i en vanlig lägenhet i en trappuppgång i ett bostadsområde. Receptionen var i köket, där det satt en sjuksköterska som var den enda personalen förutom läkaren. Hon höll på med all möjlig verksamhet på samma gång; allt ifrån injektioner och provtagning, till betalning och telefonsvar. På diskbänken i köket låg en mängd saker i en salig röra, bl.a. blodprov och använda kaffekoppar. Inte så trevligt... Läkaren var sedan väldigt stressad när han träffade mig, vilket gjorde mig mycket obekväm. Efter detta besök fick jag en remiss till en annan privatläkare som skulle utföra operationen, vilket alltså hände för cirka 2 veckor sedan. Hans mottagning fanns i gamla militäranläggningen i Uppsala. När jag kom dit ägde flera otrevliga händelser rum. Den första obehagligheten var att det spelades lugnande musik i högtalarna så att det kändes som att de försökte få mig i trans. När jag väl lagt mig på britsen så ville inte läkaren utföra båda ingreppen med motiveringen ”det kostar för mycket!”. Jag lyckades i alla fall tjata mig till att båda skulle göras, för det hade jag tidigare fått besked om skulle ske. Under operationerna berätta läkaren att han även hade andra operationer i sitt sortiment som han kunde erbjuda mig. Det kändes minst sagt inte så förtroendeingivande att läkaren på det viset försökte sälja tjänster till mig samtidigt som han skar i min hud…

Då jag berättat den här historien för mina vänner så har fler erkänt att även de hört talas om negativa erfarenheter från privatläkare. Mitt förtroende för dessa har således körts i botten, och jag kommer aldrig mer vilja gå till privatläkare. Slutsatsen blir att när vinstintresse kommer in i sjukvården så blir det många andra aspekter som spelar roll istället för de som verkligen räknas. Det viktigaste för sjukvården måste ändå vara god kvalitet, och att medborgarna känner förtroende för verksamheten. För när man väl blir sjuk och behöver vård, inte vill man då behöva tjata sig till rätt behandling, förhandla om ytterligare operationer, eller som i USA bevisa att man har sjukförsäkring. Då vill man bara bli väl omhändertagen på ett förtroendeingivande sätt.

I dag var jag och tog bort mina stygn hos en distriktssköterska som arbetade för landstinget. Jag berättade för henne om mina obehagliga besök hos privatläkarna. Hon såg mycket ogillande ut, dock inte särskilt förvånad. ”Sjukvård skall bedrivas av det allmänna.” sade hon. Jag höll med henne till 100 %.

Ekumenik - javisst!

I dag har jag varit på gudstjänst i Filadelfiakyrkan i Stockholm, vilket är en pingstförsamling. Det var på många sätt fantastiskt bra, och det märkets att det fanns ett fokus på Gud. Detta var blott mitt andra besök i Fildadelfiakyrkan. Jag har över huvud taget varit på gudstjänst i pingstkyrkor väldigt sällan i mitt liv, eftersom de kyrkor som jag har tillhört ofta har varit anslutna till andra samfund. Beroende på var jag har bott så har jag varit aktiv i församlingar som tillhör Svenska Missionskyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Pingstkyrkan, Katolska kyrkan och Anglikanska kyrkan. Att ha varit aktiv i så många olika sammanhang har varit väldigt spännande (rekomenderas!) och jag har trivts mycket bra. Alla kyrkor och samfund har sina förtjänster och problem som de brottas med. På så sätt är alla kyrkor lika varandra. Jag tror att alla samfund är bra på sitt sätt. Även om det finns skillnader mellan kyrkorna så är det viktigt att vi intar en inkluderande och respektfull hållning gentemot varandra. Man måste kunna samtala om de saker som skiljer oss åt, men vi bör ändå ha absolut störst fokus på det som förenar oss. Och det är ju mycket!

Därför tycker jag Helle Klein, journalist på Aftonbladet, har fel när hon målar ut vissa kristna grupper i Sverige som fundamentalister. Att hålla på och klanka ner på varandra och kalla varandra fula namn föder bara irritation och splittring. Istället är det alltså bättre att föra samtal och sträva efter enhet, istället för att fjärma sig bort från varandra. Mitt intryck från dagens besök i Filadelfiakyrkan i Stockholm var som sagt mycket positivt. Vissa uttryckssätt och vokabulär i gudstjänsten är dock något föråldrade och otidsenliga, och skulle således behöva förnyas och anpassas till den tid som vi lever i nu. Detta är utmaning som gäller alla kyrkor, och där behöver vi varandra som inspirationskällor och stöd. Låt därför ekumeniken bli framtidens melodi.

Låt majoriteten avgöra om skolavslutningarna skall hållas i kyrkan

Det pågår en debatt i Sverige huruvida det är rätt att fira skolavslutningar i kyrkan. Jag har följt debatten med stort intresse. Biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, lämnade ett inlägg i debatten den 11/1 genom en debattartikel i Dagens Nyheter. Han slår där fast att det är dags att sluta fira skolavslutningar i kyrkan och istället bjuda in till andakter i kyrkan som det är valfritt att närvara vid. Detta kan låta som en bra lösning på problemet eftersom tvånget då avskaffas. Det är ju aldrig meningen att man skall tvinga någon att gå i kyrkan, utan det måste ju vara så att folk väljer att gå dit av fri vilja. I så fall kan de som vill gå dit välja att göra det, och de som inte vill kan välja att stanna hemma. Jag tycker dock detta är en något förenklad lösning som egentligen inte löser problemet i grunden. För faktum verkar ändå vara att många föräldrar, barn och lärare vill att skolavslutningarna skall hållas i kyrkan. Det är dessutom enligt många en fin svensk tradition väl värd att hålla fast vid. Hur skall man då lösa denna fråga? Jag vill här lämna ett förslag på en lösning.

Varför inte lösa frågan genom demokratiskt beslutsfattande? Vill mer än 50% av föräldrarna att skolavslutningen skall hållas i kyrkan så tycker jag att avslutningen skall hållas där. Svårare än så tycker inte jag det behöver vara. Varför problematisera det hela så mycket? Många kanske reagerar på att den kristna religionen förekommer i skolavslutningscermonin i kyrkan, vilket kan ses som ett brott mot vår religionsfrihet och ett hot mot andra religioner. Detta inslag skall dock inte förstoras. Religionen utgör bara en del utav cermonin, och det finns faktiskt även en mängd andra mer sekulära inslag. När jag hade skolavslutning i kyrkan så sjöng vi minsan inte bara kristna psalmer och sånger, utan det var även en hel del Evert Taube och Öppna Lanskap-låtar. Att prästen säger några ord tycker jag inte spelar någon roll ifall majoriteten vill att han skall göra det. Han är ju en människa som alla andra. Och att hon/han, som företrädare för den kristna religionen, kommer referera till Gud när han talar är ju inget konstigt i sig. Det kan snarare förväntas av honom, och är något som föräldrarna får ta med i beräkningen när de tar ställning till om de vill ha skolavslutningen i kyrkan eller inte. Att man befinner sig i en kyrkolokal tycker inte jag är särskilt kontroversiellt, eftersom jag tror att många både tycker att den lokalen är vacker och den kan dessutom utgöra ett praktiskt bra alternativ.
Så därför föreslår jag en demokratisk lösning även på den här frågan.

Livets innebörd - kallelse

Ett av den kristna trons mest spännande begrepp är kallelse. För den oinvigde kan detta ord te sig något diffust och svårförståeligt. Men ack vad det är betydelsefullt! Synen på kallelse formar en kristen människas hela liv. Ju mer jag har funderat på det, desto vackrare tycker jag kallelsens innebörd är. Det ger livet mening. En författare som har beskrivit kallelse på ett mycket fint och levande sätt är Henri Nouwen. I Jurjen Beumers biografi om Nouwen beskrivs Nouwens tankar om kallelsen på ett målande sätt. Läs med eftertanke.

"Visst är livet komplicerat, och det är svårt nog att bara hålla huvudet över vattnet. Ett hem, tak över huvudet, ett arbete, avlöning, semester, familj, vänner. Håller allt detta dig så väl sysselsatt att det blir allt för dig, eller hjälper det dig att finna meningen med det liv? Målet - kallelsen - betyder ungefär att hitta just den plats (i dig, omkring dig) som du har blivit kallad till, så att du kan bli fullständigt dig själv, kan bli hel, kan vara det bästa du kan bli. Att vara kallad förutsätter att någon agerat någonstans utanför dig. Det krävs en aktiv passivitet som består av att man öppnar sig, lyssnar till den aktiva Närvaro som kallar. Kallelsen förutsätter en längtan efter att möta, att närma sig, att komma till den plats där det heliga följer oss på livets ofta så hotfulla väg."

Nystart för Mona Sahlin

Det mesta tyder på att Mona Sahlin kommer bli Socialdemokraternas nästa ordförande. Från många olika håll har hon dock stött på kritik. Jag kan t.ex. förstå många kristna människors besvikelse över hennes uttalande för några år sedan då hon jämställde kristna med nazister i homosex-frågan. Detta är ju förstås ett mycket beklagligt uttalande, men då jag inte känner till det mer i detalj så kan jag inte kommentera det ytterligare. Min huvudfundering kring Mona Sahlin är dock att vi inte kan låta gamla misstag och uttalanden ligga henne i fatet nu. Det är dags för en nystart för Mona Sahlin. Låt oss inte hålla fast vid det gamla, utan låt oss nu istället se vilken politik hon vill driva och sedan får var och en ta ställning till den. Alla begår vi misstag och felaktigheter. Och alla förtjänar vi att få en ny chans.

Karriärstegen är avskaffad!

Idag diskuterade jag med några vänner kring jobb och karriär. Vad driver människor till att arbeta? Det finns många svar på den frågan. En del strävar efter att tjäna mycket pengar. Andra tycker att arbetsuppgifterna är väldigt intressanta. En del vill uppnå status och imponera på andra människor genom sina arbeten. Andra vill ha spänning. En del vill förändra världen genom sina arbeten. Andra vill ha kul. En del arbetar för att ha råd att betala mat, hyra och räkningar. Andra arbetar för att de trivs så bra med sina arbetskamrater. En del vill ha ett arbete där de får makt och kan bestämma. Andra arbetar för att kunna hjälpa andra människor. En del människor arbetar för att försörja sin familj. Andra för att spara ihop till resor och nöjen.

Det finns många saker som driver människor till att arbeta; dessa ovan är bara ett urval. Jag tror inte de flesta människor drivs att arbeta av en sak, utan av många. Min drivkraft då jag tänker på jobb är framför allt att arbeta med någonting som Gud vill att jag skall hålla på med. Det viktigaste då man tänker på sitt arbete är att man känner att man är på rätt plats och arbetar med rätt slags arbetsuppgifter.

Det är väldigt vanligt att vi i vår tid kopplar ihop arbete med karriär, konkurrens och prestige, vilka jag tycker är ganska prestationstyngda ord. Vi förstorar upp arbetet väldigt mycket i Sverige och lägger dessutom ofta ner mycket av vår identitet i det vi jobbar med. Det kan den arbetslöse intyga, som tillslut kan känna sig identitetslös. Ett sånt synsätt är väldigt osunt. Det skapar stress. Det är bättre att ha en mer avslappnad inställning till arbete. Att förstå att inget arbete är bättre än det andra. Karriär handlar egentligen inte om att stiga i graderna, utan om att hitta ett arbete som känns rätt. Karriärstegen är därmed avskaffad. Alltför många människor jämför sig med andra och pressas därigenom hela tiden att söka efter bättre jobb, få mer betalt etc. Ett sådant tänkande leder aldrig någonvart. Vad man alltså istället bör sträva efter är en känsla av att jag är på rätt plats. Det är då friden kan infinna sig. Det är då stressen kan försvinna.

Nu kör vi!

Låt mig börja med att berätta hur roligt det är att dela med sig av sina tankar kring dessa mycket spännande områden, tro, liv och samhälle. Det är roligt att diskutera saker, och dessa tre områden är några som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skriver min blogg som en uppmuntran till Dig att även göra Din röst hörd. Vi behöver varandra för att tillsammans söka vägen framåt. Alla behövs. Genom min kristna tro känner jag att jag hittat en god grund att stå på i livets alla upp och nedgångar. Att bygga sitt liv på Jesus, leva livet tillsammans med honom och söka hans vilja är för mig att leva ett tryggt och kärleksfyllt liv, som samtidigt är oerhört spännande och utmanande. Ett äventyr som jag verkligen kan rekommendera.

Ok. Nu kör vi!

Ny, spännande blogg!

Hej,

Nu har jag precis skapat en blogg. Här har jag tänkt att dela med mig av mina reflektioner kring tro, liv och samhällsfrågor. Jag återkommer snart med inlägg.