Varar ärlighet längst?

Jag har några ledord i mitt liv. Ett av dem är ärlighet. Jag tror att många av oss längtar efter mer ärlighet. Det gör jag. Jag tror också att alla människor har exempel på tillfällen där ärligheten inte varit ledande. Och när vi drabbas av detta, att t.ex. någon ljuger – visst gör det ont? Visst får man en känsla av irritation – och visst känns hela situationen obehaglig? Dessa känslor drabbade mig när jag såg första delen av Uppdrag Granskning om exportaffären av JAS Gripen till Tjeckien. Man skall ju ta sådana här dokumentärer med en nypa salt – det finns ju trots allt en risk av att de är vinklade o.s.v. Men det verkar ändå ha funnits en hel del oärliga ekonomiska transaktioner inblandade i affären, vilket känns väldigt motbjudande. Så här skall det ju inte gå till! Det är dock inte säkert att alla som var inblandade i det här är särkskilt ”onda” bara för att de medverkat i detta. Ibland skapas det en kultur där vissa omoraliska handlingar accepteras utan närmare eftertanke. Och eftersom alla är med på det så är det ju inte säkert att man reflekterar så mycket över det innan det är för sent.

Jag är inte säker på att så var fallet här, men det får mig i alla fall att ställa mig frågan om det är något område i mitt liv där jag skulle behöva vara mer ärlig. Mer öppen. Det är inte alltid så lätt att stå rakryggad och hela tiden säga sanningen. Känslor av att skämmas, egenintresset, rädsla för vad andra skall tycka, stolthet m.m. gör att det kan vara svårt. Och ibland kan ärligheten göra ont. Det finns en risk att man sårar någon genom sin ärlighet, vilket gör att man gärna drar sig för att tala ut. Men det är oerhört viktigt att vi gör det. Och att vi gör det med kärlek, nåd och omsorg om varandra – så att vi bygger upp varandra, så att ärligheten får göra oss ännu mera fria. För visst är det skönt att vara ärlig – även om det samtidigt kan vara en obekväm handling att rannsaka sig själv och att tala fritt.