Nu skall katastrofkommissionen återigen granska den f.d. regeringens hantering av Tsunamikatastrofen. Kanske kan man denna gång komma ännu närmare sanningen. Detta vore förstås bra. Jag tycker ändå framför allt synd om de inblandade.
Jag tycker synd om Tsunami-svenskarna deras anhöriga, att de skall behöva gå igenom det här igen. Vore det inte bättre att försöka lämna det och gå vidare, att förlåta och försonas med vad som hänt? Detta kan visserligen vara svårt att uttala sig om för någon som inte har drabbats, men jag kan ändå tänka mig att situationen måste vara väldigt jobbig för dem.
Jag tycker synd om Lars Danielsson. Oavsett om han har ljugit så tycker inte jag att han skall behöva utstå en sådan här mobbing. Han hängs ut i media som satsar på att göra honom till syndabock. Han ignoreras inom UD och får inga arbetsuppgifter av Carl Bildt. Katastrofkommissionen kritiserade ju främst f.d. statsminister Göran Persson, och UD – men alltså inte Lars Danielsson. Därför är det orättvist att straffa honom på detta sätt. Särskilt när flera anklagelser helt verkar sakna grund – t.ex. florerar vissa konspirationsteorier att Danielsson ljuger för att skydda någon annan, eller att han var hos en älskarinna natten innan Tsunamin inträffade. Sådana här spekulationer leder ingen vart och det mest tragiska är att även hela hans familj drabbas.
Jag tycker även synd om regeringen, som verkar vilja utnyttja den inträffade händelsen i eget syfte för att bestraffa det tidigare regerande partiet socialdemokraterna. Mycket tragiskt. Att använda en sådan här sorglig och fruktansvärd händelse till att vinna politiska poäng är ju väldigt osmakligt.
Självklart är det bra om så mycket som möjligt kommer fram i ljuset, och att man kommer så nära sanningen som möjligt. Men till vilket pris? Kan man gå hur långt som helst för att hitta sanningen? Var går gränsen för vad man är beredd att betala?
Som kristen är det väldigt skönt att veta att allting till sist ändå kommer att komma fram. Jesus säger: ”Det finns ingenting dolt som inte skall bli synligt och ingenting undangömt som inte skall bli känt”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men vi måste bortse från de som inte tror på ett liv efter detta eftersom vi försöker ordna förvaltning och offentlig verksamhet efter de förutsättningar vi kan räkna med i jordelivet. När vi säger att sanningen ändå kommer att komma fram tillfredsställer vi inte det sekulära Sverige. Gud får aldrig bli ett alibi för att inte anstränga sig nu. Sanningen kan vara viktig även hitom sankte Per.
Jag tycker att ansträngningar att söka sanningen är ytterst viktiga. Människors tro får inte ligga i vägen för att detta mycket viktiga arbete kan ske här och nu. Men jag tycker ändå att det är viktigt att diskutera hur högt pris man kan betala för det? Finns det någon gräns? Spelar den skada man eventuellt åsamkar inblandade parter någon roll? Att man får svar på frågor efter döden står inte i motsatsförhållande till att söka saninngen just nu. Det ger snarare tröst och trygghet inför framtiden.
Skicka en kommentar