En tyst buss

Jag åker mellan Uppsala och Stockholm. Klockan är 17.00. då resan börjar och folket som sitter på bussen verkar i allmänhet vara väldigt trötta. Även jag. Ingen pratar med varandra. Ingen säger ett ord. Det är helt tyst. Bara bussens brummande ljud. Det är dessutom nästan helt mörkt i bussen. Bara en läslampa är tänd. Det verkar som att folk antingen försöker sova eller så lyssnar dem på musik i en mp3-spelare. Jag tillhör den senare kategorin. Samtidigt tittar jag ut genom fönstret och ser alla bilarna som far förbi, skogen och senare stadsbebyggelsen med all belysning. Det är fridfullt att bara titta på omgivningen - och njuta av att man får leva.

Ofta då jag sitter på bussen tycker jag det är roligt att prata med den som sitter bredvid mig. Det är så roligt att lära känna nya människor. Någon har sagt "att lära känna en ny människa, är som att upptäcka en helt ny värld". Och visst kan det vara så, även om det låter ganska klyschigt. Jag brukar ta vara på ordspråket. Men inte idag. Idag vill jag bara sitta tyst i den mörka bussen, vila, lyssna på musiken som ljuder i mina hörlurar, titta ut genom fönstret, och tacka Gud för livet.