Något jag hörde idag...
"Faith is to not follow your fear, but instead to do what you believe is right."
Ofta låter vi känslorna styra oss. Vi gör det som känns rätt. Detta tankesätt blir dock problematiskt när våra känslor styr oss i fel riktning. Vi borde därför kanske försöka kontrollera våra känslor mer och istället satsa på att göra det som vi tror är rätt.
I bibeln finns en berättelse om Jesus gick på vattnet. Jesus sade till Petrus "Kom!" Trots att Petrus säkerligen var rädd så steg han ur båten och började att gå mot Jesus. Varför då? Jo, för han trodde att det var rätt. (Matteusevangeliet, kapitel 14, vers 22-31)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag är av den uppfattningen att Gud ofta talar till våra känslor. de gamla ökenfäderna följde ofta då de kom vid ett vägskäl följande råd. Tiden utvisar mycket, FRIDEN (dvs känslorna i mage och hjärta) utvisar mycket och korset utvisar allt.
Men jag tror att du slår huvudet på spiken David när du säger att känslorna också kan förleda oss. Gud har gett oss ett förnuft och förmågan att tänka kritiskt. Använder vi inte förnuftet i sammarbete med känslorna är det ute med oss.
(vad tror vi om Petrus i berättelsen du skrev om, tvivlar han på Jesus eller sig själv? frågar du mig är det tvivlet på han själv som "sinkar" honom. Precis som det är för oss ibland)
Jag tror du har rätt i att känslorna kan visa oss rätt. Men de kan också begränsa oss t.ex. genom rädsla. Det viktigaste är att vi fokuserar på att göra det som vi uppfattar som Guds vilja, samtidigt som vi reflekterar kring vad våra känslor säger oss.
Beträffande Petrus är jag mest fascinerad av att han verkligen tog steget ut på sjön. Han gick för han trodde det var rätt! Så tror jag Gud vill att vi skall tänka. Sedan var det säkert tvivel och andra negativa känslor som sinkade honom.
Hur vet man om känslor styr för mycket? Jag är ibland lite av en impulsmänniska. Om jag tänker efter så gör jag ofta det jag känner inspiration att göra...jag har svårt ex. att gå på bön om det känns träigt, torrt och tråkigt. Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att kyrkan ibland är mycket tråkig och har som sagt svårt att ibland motivera mig själv att vara med i något som känns tråkigt. Jag ser upp till människor som har en sund tjurskallighet av att inte ge upp trots detta.
Dr Rausch
Jag tror man bör se på "frukten" av vad känslorna leder till för att veta om det är bra att följa dem. Friden, som Roland Brunell talar om, är nog den viktigaste känslan som jag tror Gud använder för att vägleda oss människor. Men om man tycker att kyrkan känns tråkig t.ex. så är det ju inte bra om det skulle leda till att man inte går i kyrkan. Om det däremot gör att man påverkar verksamheten i kyrkan så att den blir bätre, så kan den känslan vara nyttig. Känslan av tråkighet kan ju även dyka upp då man vet att man gör något bra och nödvändigt, t.ex. städer, och då tror jag får tålmodigt lita på sitt förnuft som i det här läget oftast säkert säger att det är rätt att städa. Därför fortsätter man. Samma förnuft kan säkert säga att det är rätt att gå på en bönesamling, även om det känns tråkigt innan. Min erfarenhet är att de flesta bönesamlingarna blir bra när man väl börjat att be.
Skicka en kommentar